Jag släpper

I morgon går min lägenhet över till en ny ägare och är inte längre min.
   Vi åkte från den lite tidigare än jag hade tänkt när jag flyttade ut, så avskedet blev lite kort.
   Jag trodde att jag skulle återvända innan den försvann, men så har det inte blivit.
   Ett tag tänkte jag att jag kanske borde försöka få till ett besök, för att ta avsked ordentligt, men det känns inte längre lika viktigt.
   Förmodligen för att jag också börjar känna mig lite mer hemma i mitt nya hem.
   Men det känns ändå som om jag aktivt behöver släppa taget om den.

Min katt Jasper fick flytta ner med mig när vi fått i ordning här.
   Efter några dagar, när han började bli rastlös och satt med nosen tryckt mot fönstren, fick han börja gå ut.
   Han gick ut och in lite som han ville, var ute över en timme flera gånger och verkade väldigt tillfreds med livet.
   Men så en kväll kom han inte in.



Har man utekatt så är det ju så ibland, de går på tur.
   Jasper är en god jägare och van vid att vara ute i kyla, så min förhoppning är att han hittat en trevlig gård i närheten där det finns möss och en mysig lada att hänga i eller nåt.
   Och när jag sen gått runt och ropat, satt upp lappar, satt in en kattlucka han kan smita in genom om han kommer, gått med i den lokala fb-gruppen och lagt ut efterlysning, vet att chipet han har i nacken gör att polis eller djursjukhus kan få kontakt med mig om han dyker upp där, så kan jag inte göra så mycket mer än att släppa.
 

Släppa på oron och tankarna på om jag borde gjort på något annat sätt, för det går inte att leva mitt i det och det får honom inte tillbaka heller.
   Jag går fortfarande långa promenader i området och ropar, men vet att jag inte kan göra så mycket mer.
   Och lite undrar jag om han inte håller sig borta för att alla mina band ska klippas till ett tidigare liv.
 

Ja, kommer han så kommer han. 

Och jag hoppas han kommer snart.

Som en del i den här nystarten är jag på fjärde veckan av en reningsdiet.
   Som om det inte räckte med allt det andra.
   Den låter mig också släppa taget.
   Släppa taget om gifter i min kropp.
   Och också om några kilon.
   Kilon som verkat som en vadderande mur som skyddat mig.
   Ett skydd jag inte längre vill ha när jag nu provar på en ny slags närhet i en tvåsamhet.

Det känns som om allt försvinner. 

   Allt det som är välbekant och tryggt. 

   Jag släpper, jag släpper, jag släpper på alla områden känns det som.

   Vad blir kvar?

Utandning

Min utandning resulterade i en krasch.
   I insikten att jag inte kan gå tillbaka.
   Att när min lägenhet om en vecka går över till en ny ägare, så försvinner inte bara det som varit mitt hem, utan min kokong och ett helt slags liv.




En utandning som kom av att jag inte orkar hålla ihop det längre.
   Orkar inte anstränga mig för att få det att fungera.
   För att läsa in allt och anpassa mig.
   Vara tydlig och flexibel.
   Foga in mig i något redan existerande och passa in mig i pusselbitshål som inte är formade efter mig.
   Fungerar det inte när jag är som jag är, så går det aldrig.

Vi går i olika takt, har vi kommit fram till.
   Och en inre konflikt kommer av att försöka anpassa min, samtidigt som jag är livrädd att tappa bort den.
   Livrädd att kompromissa bort mig själv.
   Att flytta fokus bort från mitt inre och tappa kontakten med min kompass.

Vi har samma problem och vi sliter båda hårt för att mötas.
   Kärleksfullt och försiktigt och hoppfullt och målmedvetet.
   Ibland pausar vi och pustar ut, stannar kvar i ett nu som inte alls är komplicerat.
   Vilar och njuter.
   Och sen tar vi sats igen.

Jag promenerar i mörkret, försöker bena upp allt.
   Hittar områden som fungerar bra och lägger dem åt sidan.
   Identifierar de som skaver.
   Det känns inte längre så överväldigande.
 


Så går han plötsligt där bredvid mig, Jesus.

"Var har du varit?" frågar jag "Jag har inte sett dig på många månader".
   "Här!" svarar han lugnt, "Hela tiden här!".
   "Måste det vara så här svårt?" frågar jag.
   "Ingen har väl sagt att det ska vara enkelt", svarar han och ler lite finurligt.
   Jag fnissar till, en värme sprider sig genom kroppen.
   "Nej, just det ..."

Han är så lugn.
   "Försvann du för att jag slutade jobba i kyrkan?" frågar jag försiktigt.
   Han svarar inte ens utan går bara vidare bredvid mig, och jag vet ju redan svaret.
   Såklart inte, det är ju honom jag följer.

"Ska vi börja jobba då?" frågar han tillslut.

Jag ler, mina motstånd faller undan, "Ja!"

Nytt

Nytt år, ny bostad, ny bostadsort, nya familjemedlemmar, nya vänner, nytt jobb, nytt, nytt, nytt...

Sen mitt senaste nedslag här på bloggen har mycket hänt.
   Jag har varit tyst, tror jag, för att jag behövt vända mig mer inåt.
   Rikta all min energi mot de processer som pågått.



Jag har gått en starta-eget-kurs och startat ett eget företag, själsligt.nu.
   Jag har sålt min lägenhet, flyttat över landet och blivit sambo i ett hus.
   Ett helt nytt slags liv har börjat.

Det har varit en intensiv tid som handlat om att släppa taget om gammalt, hoppa, våga, lita på, bejaka ...
   Bejaka min längtan efter tvåsamhet, delaktighet, att dela liv.
   Bejaka min längtan efter att få verka på ett nytt sätt, friare, djupare.
   Bejaka min längtan efter att vara riktigt sann.


Men också en tid av att möta mina rädslor.
   Att släppa kontrollen.
 



Nu sitter jag i ett slags eftersvall och
känner hur en utandning liksom närmar sig.
   En gräns när allt det här nya kanske kommer att börja kännas lite mer hemma i mig.
   När det får handla om att stå stilla en liten stund.
   När jag inte längre kommer att känna mig som en gäst i allt det nya.
   Någon som snart ska åka hem igen, återgå till det normala.

Det är inte helt lätt att landa efter ett år som präglats av förändring och väntan.
   Att börja njuta av det som är.
 
Och samtidigt.
   Samtidigt göra mig redo att möta nya utmaningar.
   Att nyfiket börja söka nya riktningar, börja göra på ett nytt sätt.
   Vara öppen för allt det som jag inte ens kan tänka mig än.


Jag försöker följa min egen energi.
   Göra det som lockar mig, lita till att allt har sin tid.
   Att just nu är det jag ska göra, att måla och att landa.
   Att hitta sätt att fungera i allt det här nya.
   När det är dags för något annat kommer jag veta det.