Gör jag vad jag upplever att Gud kallat mig att göra?
För första gången sen dess är jag utan tjänst i kyrkan och det är helt frivilligt. För att jag följer den ledning jag upplever att jag får och just nu är det visst utan tjänst jag ska vara. I avvaktan och förberedelse inför vad nästa steg ska bli. I full tillit och helt utan oro.
När jag hade varit präst i ett år och precis skulle börja min tjänst som fängelsepräst, bad jag om mod. Mod att göra det som var nödvändigt, att våga göra också det som var obekvämt, om det gynnade de människor jag skulle tjäna.Samma dag hittade jag en ängel i en butik, bland många andra änglar. När jag gick fram och lyfte på just den här, stod det Courage under den.
Sen dess har den fått följa med mig på mina olika arbetsplatser, som en påminnelse. Om att våga och att jag är buren i det, även när det är lite läskigt.
Jag ser inte prästvigningen som en start, utan som ett steg på vägen framåt. En väg som började långt innan dess. Som alltid har varit i relation till en väldigt närvarande Gud. Prästvigd eller inte.
Men ett steg som innebar att få en plattform och ett sammanhang att verka inom. Ett steg in i en kyrka som jag ser som en mötesplats och en verkansplats, som är en övningsarena där vi kan få prova på att gestalta det Guds rike jag tänker att vi är kallade att frilägga. Det som redan ÄR där inom oss alla. Det som kan få spridas från allas våra inre och ut i världen. Där vi är kallade att också möta Guds rike och det gudomliga som finns i alla andra människor, hur svårt vi än kan tycka att det är att se det.
Där vi kan låta egot vila och själen ta lite mer plats. Där vi lever i och visar på en radikal kärlek som kan upplevas som totalt irrationell och väldigt provocerande för den världsliga världen. Där vi står som motkraft mot rädslans kultur som söker separation, och istället söker gemenskapen, med alla.
Där Jesus går före oss och utmanar oss att inte stagnera, att inte fastna i former som skymmer evangeliet. Det glada budskapet om befrielsen. Att inte bli de fariséer han så tydligt markerade mot.
Befrielsen från identifikationen med alla våra definitioner, även de religiösa. Befrielsen från identifikationen med de roller vi har, befrielsen från skuld och skam och rädsla. Befrielsen från strukturer och hierarkier som låser fast oss i en illusion om människors olika värde. Befrielsen till kärleken och ljuset och sanningen. Den konstanta rörelsen från döden till uppståndelsen.
Ett steg in i en kyrka som inte alltid är vad jag önskar att den skulle vara. Alltför sällan måste jag erkänna. En kyrka som varken lever eller alltid lär som jag tycker att den skulle kunna. Där jag önskar en större kunskap om själen och hur vi kan arbeta med den. Där jag önskar ett större mod att visa på den radikala kärleken som går igenom allt.
Och befrielsen till glädjen har jag insett. Så ofta får helighet vara stillsam och ganska dämpad, med en tro att vi finner livets allvar där, men jag inser mer och mer att den djupaste heligheten är i en sprudlande glädje.I en lekfullhet och en syn på livet som lättar upp vår tillvaro och hjälper oss att skratta åt verklighetens alla illusioner som vi lurats att tro på. En lekfullhet som tar våra själar på djupaste allvar.
För sen hittade jag en till figur, denna gången stod det Happiness under den. Den hjälper mig att se att jag kan få välja glädjen. När jag tidigare mest valt utmaningar och svårigheter så ser jag nu att jag också kan få växa genom glädjen.
Och att det är det Gud vill för mig! För oss! Inte en glättig glädje utan en grundad och djupgående glädje. En livsglädje som bär oss genom allt det som också är svårt och smärtsamt i livet. I gemenskap. I enhet.
Så gör jag då vad Gud har kallat mig att göra?
Ja, jag tror det. Jag tror faktiskt det. Så gott jag absolut kan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar