Följ mig!

När jag har arbetat med predikan den här gången så har jag faktiskt hunnit bli lite provocerad och lite förbannad. Och jag har känt att den där Jesus, vem tror han att han är? Som kan säga vilka som är friska och vilka som är sjuka. Som gärna möter de utstötta, men inte har mycket till övers för skriftlärda som tror sig veta bättre. Som tycker det är väldigt enkelt att se de som ingen annan ser, tycka om de som ingen annan tycker om. 
   Det är ju alltid mycket enklare att stå på de svagas sida, det gör en ju till en verkligt fin kille. Ja, kanske inte i maktens ögon, men i våra ögon, eller hur?!     

Såhär går dagens evangelietext: 

Jesus gick längs sjön igen. Alla människor kom till honom, och han undervisade dem. När han gick där fick han se Levi, Alfaios son, sitta utanför tullhuset, och han sade till honom: ”Följ mig!” Och Levi steg upp och följde honom. När Jesus sedan låg till bords i hans hus var det många tullindrivare och syndare som låg till bords tillsammans med honom och hans lärjungar, för det var många som följde honom. När de skriftlärda bland fariseerna fick se att han åt med syndare och tullindrivare sade de till hans lärjungar: ”Äter han med tullindrivare och syndare?” Jesus hörde det och sade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”

Är de skriftlärda rättfärdiga? Är det så att de är friska och inte behöver läkas? Fast de verkar ju ofta inte förstå vad Jesus pratar om. Och de får ju sällan vara med. Det är inte så vanligt med bibeltexter där Jesus har en mysig måltid med ett gäng skriftlärda fariséer. Är det för att de inte behöver frälsas, eller för att han faktiskt struntar i dem? Är det för att de redan är friska eller för att de är bortom räddning? Ibland får jag känslan av att han liksom avfärdar dem och helt enkelt inte är intresserad av att få dem att förstå. 

Igår kväll ringde återigen kyrkklockor för att överrösta nazister, på Gotland den här gången. Jag tycker det är bra att kyrkan står upp för kärlek och tolerans och markerar mot hat, men jag gillar faktiskt inte när de gör det på det här sättet. 

   Om du var nazist och hörde klockorna ringa för att överrösta dig, för att markera att det du försöker föra fram är fel, hur skulle du känna? Skulle du känna dig älskad? 

   

De säger att klockorna ringer för att varna för fara. Jag tror att många nazister talar för att varna för fara. Det de upplever är fara. Ur rädsla. Jag önskar att kyrkan inte skulle agera ur rädsla utan skulle agera ur kärlek. Vill man ringa med klockorna för att betona mångfald kan man visst göra det, men gör man det samtidigt som människor talar, så agerar man emot dem. Jag har citerat Moder Theresa förr, och jag gillar det hon säger: ”Jag kommer inte att delta i en demonstration mot krig, men gärna en för fred.”

                      

Jesus talar ofta om det här, att agera ur kärlek, vända andra kinden till, om styrkan i att stå fast i kärleken, även när vi provoceras att agera på annat sätt. 

   Om nazisterna vill utesluta vissa, göra skillnad på människor, hata, se ner på, så ska vi inte göra samma sak. Vi ska bjuda in istället, möta med kärlek.

Jag tror att alla människor får samma uppmaning av Jesus ”Följ mig!”. Jag tror att Jesus kallar de skriftlärda också, och nazisterna så klart. Jag tror det finns något hos skriftlärda och hos nazister som finns i oss alla. Det här behovet av en identitet, av att få luta sig mot en absolut sanning ibland, att tro på något, där det är viktigt med rätt och fel. Och jag tror att det finns en orsak till att man behöver hålla fast vid det. Att man behöver rollen för att man innerst inne inte tror att man får vara med annars. Att man inte är värd något annars. Att man desperat känner att man försöker så mycket man bara kan, att tolka rätt, att göra rätt, göra rätt för sig.

Jag tänker på hur vi människor formas. Destruktiva mönster som ärvs ner genom generationerna, upplevelser i vår barndom som formar vilka vi blir. Så mycket vi inte ens är medvetna om. Hur så mycket grundar sig i kärlek, även när det blir så fel och hur mycket som grundar sig i rädsla. För att inte få höra till, vara med, lämnas utanför.

”Följ mig!”, säger Jesus och jag undrar om han förstår hur otroligt svårt det är ibland. För att det innebär att vända allt det välbekanta ryggen, för att det innebär att hoppa ut i ett intet ibland, för att det innebär att vara besvärlig och obekväm, både för sig själv och andra. 

   Jävla Jesus, tänker jag ibland. För det är inte alltid så kul det där att följa. Men så tänker jag mig att han ler. För han vet precis hur det är och han vet att jag också vet. Innerst inne. Att hur jävligt det än känns, så finns det något så otroligt befriande i att släppa taget om det som stänger in och trycker ner. Hur läskigt det än kan vara.

Och så tänker jag på ordet igen, rättfärdig. Att vara rätt och färdig. Jesus kallar oss inte som rätt och färdiga utan som syndare. För att vi är ofärdiga och osäkra. Tullindrivare som skriftlärda som nazister. 

   När vi tror att vi är rätt och färdiga så stänger det till om oss, då är vi inte mottagliga. "Jag vet minsann bäst!" Och jag tänker på Levi och jag tänker på de tvivlande skriftlärda och jag tänker att vi alla är likadana. Vi brottas med samma rädslor. Och vi har allt det här i oss. 

   Men det är syndaren i oss som är mottaglig. Och Jesus säger till oss: Följ mig och dela måltid med mig, var med! Och det är syndaren som vill dela måltiden, som behöver den, behöver delaktigheten, mötet. Och som är öppen för det. 

Och syndaren i oss vågar vi bara släppa fram och blotta när vi vet att vi är älskade som vi är. När vi inte möts av fördömanden utan av en öppen famn. När kyrkklockorna kallar oss till gemenskap och inte ringer ut rädsla och avståndstagande.

"Följ mig!" säger Jesus och han kallar oss alla med en oändlig kärlek! 

begravning och liv

Igår kväll gick jag ut för att söka månen. Den var stor och lysande, men skymdes av trädtopparna utanför mitt fönster. 
   
Jag gick genom svepande ängar ner mot vattnet. 
   
Idag ska min morbror begravas och jag har fått ett armband han brukade ha på sig och på det hängde ett litet ankare som fastnade i precis allt. I mina tröjor, i min filt i soffan, i folks hår när jag kramade dem. Så jag hängde av det. 
   
På vägen ut tog jag med mig det. 
   



Jag gick ner och satte mig på en brygga vid vattnet, månen rakt framför mig, ovanför vad som såg ut som Golgata med sneda kors. En slalombacke är det egentligen. 
   
Tänkte på ankaret, på döden och att släppa taget om det jordiska. 
   Min morbror älskade att segla så jag gav ankaret en begravning till sjöss. 
   
Slängde ut det i vattnet och det landade strax bredvid månens spegelbild i det mörka vattnet. Utan rep som binder fast... 

Sen satte jag mig och gungade och ett par moppar kom körande i mörkret. Tre ungdomar kom fram till gungorna och frågade om de störde, de ville gunga och satte sig på gungorna bredvid min. 
   "Här sitter du och är djup i mörkret vid vattnet!" 
   "Under en fullmåne dessutom!", svarade jag. 
   "Bor du här?", "Kommer du härifrån?", "Jobbar du här?", "Vad jobbar du med?" kom i snar följd. 
   När jag svarade präst, sa ena tjejen "Coolt! Jag gillar sånt.". 
   Hon hade nyligen konfirmerats och funderade på att bli konfaledare. Nu hade de precis gått ut nian och skulle börja på samma gymnasium där jag gått "Då är du ju riktig Lidingöbo!". 
   "Brukar du sitta här och gunga ofta, brukar det komma ungdomar då?"
   "Ja, det gör jag, men ni är de första."
   "Det kanske är fullmånen. Nu ska vi inte störa längre."
   "Ni störde inte."
   "Jag ser upp till såna som er, präster!", sa hon när de gick.

Jag vandrade hemåt med ett stort leende. 

Döden och livet och alltid är det ändå mest liv. 

Pingstdagen

Det är skolavslutnings- och studenttider och det är en särskild känsla som infinner sig hos mig, lite som när jag var yngre och fick sommarlov, som att ha kommit i mål, som att jag kan andas ut lite, även om det inte är dags för semester än på ett tag. 

   Men det har varit en intensiv vår för mig. Jag har börjat på ett nytt jobb och försökt komma in i allt nytt, jobbat ganska mycket och samtidigt försökt hålla kvar i de insikter jag fått under mina pilgrimsvandringar.

”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er”, säger Jesus. Och ibland, så tänker jag att var sjutton är den där friden då? Men sen vet jag ju att den finns där och jag påminns om Predikarens ord, ur Bibeln, ”Gud gjorde människan enkel och rak, men hon hittar på alla möjliga konster”. 

   Ofta är det ju vi själva som trasslar till livet för oss. Och gör det mer komplicerat än det skulle behöva vara.

Jesus pratar om friden han lämnar och om Hjälparen, den heliga Anden som ska lära oss allt och påminna oss om vad Jesus sagt. Och när han pratar om friden så säger han också att ”jag ger er inte det som världen ger”. Världen ger visst annat än frid. 

   Jag upplever att det blir tydligare och tydligare hur det finns en uppdelning mellan det världsliga och det gudomliga, mellan det väldigt mänskliga och det andliga, mellan egot och själen. Och det är inte alltid så lätt att hålla balansen mellan dem.

Om vi tänker att det finns en helig Ande. Om vi tänker att det finns en Hjälpare. En gudomlig kraft som verkar i våra liv. För kallas man Hjälpare så måste man ju också kunna göra något. Hur låter vi den verka? Hur låter jag Hjälparen verka i mitt liv?

   Om Hjälparen och Världen är två olika krafter, så är det inte konstigt om det är svårt för oss att höra Hjälparen. För Världens röst är väldigt högljudd och påträngande. Vem är du om du inte är duktig på ditt jobb, om du inte är världens bästa mamma, om du inte ställer upp för alla hela tiden, om du inte är ett offer, om du inte är sådär arg på allt och alla, om du inte… 

   Säkert har du också något särskilt som du identifierar dig med. Någon kraft i dig som är så stark och som måste upprätthållas. En identitet som är så självklar att du kanske inte ens ser den. Men det är bara för världen som de här sakerna är viktiga, och för det i dig som är av världen, ditt ego. 

   Den del av dig som behöver en identitet som separerar dig från andra, som behöver det så mycket att det inte spelar så stor roll om det är en identitet som är bra för dig eller inte. Men själen, den vet att du är värd något bara för att du är. Och inget mer. Så enkelt och så otroligt svårt.

”Känn ingen oro och tappa inte modet”, säger Jesus för att uppmuntra oss. För det är inte lätt det här. Det är inte lätt att låta friden finnas, att inte dras med av Världens krafter, att inte låta egot få vara drivande. ”Men oroa er inte”, tänker jag mig att han säger, ”själen är starkare än så”.

Jag har som sagt haft en intensiv vår, men på senaste tiden är det som om jag har pressats fram till någon slags gräns där jag har fått kapitulera inför att jag inte orkar mer. Jag tror det är min själ som inte tillåter mig att vara lika vårdslös med mig själv längre. 

   Det blir tydligt att själen inte riktigt haft mest att säga till om innan. Men nu, av någon anledning, så får den ta mer plats och har också mer att säga till om. Och den säger Stopp och den säger Nej och den säger ett innerligt Ja till det som är liv och frid och glädje och kärlek och varande. 

   Och i den här inre maktkampen som jag upplever, så blir jag mer och mer klar över att själens varande är ett helt annat Jag än de identiteter jag varit van vid. Det presterande jaget, det prestigefulla jaget, det skamfulla jaget, offerjaget. Det finns ett helt annat jag där inne som sprudlar och jublar över att äntligen få finnas lite mer.

Och jag tror att det har börjat få ta plats lite mer, när jag också börjat lita lite mer på den här Hjälparen. Att den gör precis det, hjälper mig. Att Gud gör det. Hjälper mig. Också genom en massa människor som finns omkring mig, om jag låter dem. 

   Att jag inte behöver göra allt själv och att jag inte försvinner bara för att några av mina gamla identiteter gör det. 

”Känn ingen oro och tappa inte modet”, säger Jesus, ”Min frid ger jag er!”.

Utan att ge...

Vad händer när jag inte orkar ge?

När jag är så innerligt trött att det inte finns något kvar att ta av.

Det finns en rädsla där som gör mig yr.

Ett avgrundsdjup som ger mig svindel.

Vem är jag om jag inte har något att ge?

Och hur kan det vara så läskigt att ta emot?

Att inte vara den som ger.

Att vara den som tar emot.

Jag förstår att det någonstans handlar om värde.

Min upplevelse av värde.

Jag förtjänar, först när jag bidrar.

Annars förtjänar jag inte.

Och nu när jag släpper taget på fler och fler områden.

Och jag bara får mer och mer kärlek.

Det är nästan outhärdligt.

Men jag vet att jag måste fortsätta.

Fortsätta släppa.

Fortsätta stå kvar i det som är svårt.

Fastän det tar emot.

Fastän jag kan bli fysiskt illamående.

För det är enda vägen framåt.

Och jag vill dit!

För jag tror.

Jag tror att det är så.

Något i mig tror att det är så.

Att jag förtjänar.

Att man aldrig inte kan förtjäna.

Att jag aldrig inte kan förtjäna.

Och jag börjar lära mig att den jag som vet det, ÄR jag.

De andra rösterna talar inte sanning.

Och jag behövde bli så innerligt trött för att förstå det.

Vilken gåva! 

Inte längre orka hålla upp försvaren.

Drivas ända dit och puttas över kanten.

Död och uppståndelse.

Om och om igen.