Påskdagen med Maria vid graven

Ganska ofta när jag har begravning så läser jag en dikt som börjar ”Döden är ingenting, jag har bara gått in i rummet bredvid…” För mig säger den något om det jag också kan uppleva med de människor jag haft i mitt liv som har dött. 

   De är inte här i fysisk form längre, men jag kan fortfarande höra deras röst i mig eller känna hur det kändes att vara nära dem. Jag kan le åt minnen och känna kärleken som fortfarande finns där mellan oss. I mig är de lika levande, även om de inte är här kroppsligen längre.

När Jesus hade korsfästs och begravts, gick Maria från Magdala tidigt på morgonen till graven. Hon upptäckte att stenen som hade legat framför graven var borta och Jesus låg inte heller i graven. 

   Hon står utanför och gråter när en man, som hon först inte förstår är Jesus, frågar henne: ”Varför gråter du kvinna? Vem letar du efter?” 

Jesus själv, som nyss har begravts, ställer de här två frågorna till Maria. "Varför gråter du?" Och "Vem letar du efter?" Frågor som kan få väldigt enkla svar: Jag letar efter Jesus och jag gråter för att han är borta. 

   Men jag tänker att det måste finnas en orsak till att han frågar henne det här. Hans frågor kan ta oss djupare in i det här mysteriet som är livet.

När Jesus frågar Maria varför hon gråter, så tror jag inte att han ifrågasätter hennes behov av att få sörja. För visst behöver vi få gråta ut när vi förlorat någon och visst får vi sakna, jag tror mer att han vill påminna henne om att livet innehåller så många fler dimensioner. 

   ”Varför gråter du, jag är ju här”, kanske han menar. Kanske vill han försöka förklara det stora i att han aldrig riktigt försvinner. Att uppståndelsen han gestaltar visar på just det, att ingen av oss egentligen försvinner. 

Först när Jesus lite senare säger hennes namn, förstår Maria att det är han. Maria levde nog ett ganska hårt liv och hon var en av de utstötta i samhället. För Maria var Jesus mannen som såg något annat i henne. Som upprättade henne, som såg hennes verkliga värde. Kanske den enda som behandlade henne som likvärdig. 

   Så när han frågar henne vem hon letar efter kanske han faktiskt vill få henne att se att det också är sig själv hon letar efter där vid graven, såsom han såg henne. Den hon var i hans spegling. Kanske kommer också hennes sorg ur frågan ”Vem är jag nu när han inte finns längre, han som såg mig så?

   Och kanske är det Jesus säger egentligen ”Varför letar du efter mig, jag finns ju här i dig, alltid levande och jag älskar dig!". Kanske vill han få henne och oss att förstå det som avslutar dikten jag började på ”Inte behöver jag försvinna ur ditt hjärta, bara för att du inte längre kan se mig”. 

   

Det finns andra dimensioner i våra liv, än det fysiska vi kan ta på. Och vi lever alla i varandras hjärtan. I var och en som mött mig finns en del av mig, för att den människan har upplevt mig. Och på samma sätt, finns en del av alla människor i så många andra människor. 

   Om jag begränsar mig till att förhålla mig till den konkreta världen omkring mig så kan jag sakna mycket. Men om jag upplever livet som det levande livet som finns i allt och som pågår alltid, så finns det inte längre några begränsningar och inte någon död. 

Den fysiska döden kan vi inte göra något åt. Den kommer att drabba oss alla. Men medan vi lever, dör vi och uppstår om och om igen. 

   Som Maria, får vi dö bort från gamla identiteter som icke önskvärd och älskvärd, och uppstå till en ny som oändligt och evigt älskade. Och vi får göra det om och om och om igen, precis så många gånger vi behöver för att inse att det är vårt sanna jag.

Långfredag

Jesus tvivlade och var rädd.
   Ändå fortsatte han framåt.
   Han bad Gud att slippa undan.
   Men fogade sig i sitt öde.

En stark övertygelse måste ha lett honom vidare.
   En vetskap om vilken röst i sig han skulle lyssna till.
   En vetskap om vilket uppdrag han hade.
   Att visa på kärlekens kraft.

När vi står där på knä på vår långfredag.
   När vi vill slippa undan.
   När vi är osäkra på vilken väg vi ska gå framåt.
   Vilket framåt som är det rätta.
   Hur vet vi vilken röst vi ska lyssna till?
   Vilken väg framåt är kärlekens?
   Inte den romantiska utan den radikala som förde Jesus rakt in i döden.
   Var går den?

Överlåtelse.
   Svaret för mig just nu i allt, är överlåtelse.
   Att säga "Jag vet inte".

Jag vet inte.

Och så släpper jag återigen taget.

Skärtorsdag

Jesus beskriver för lärjungarna hur de ska gå in i staden och möta en man som bär på en vattenkruka. De ska följa honom till ett hus och fråga ägaren till huset var salen är som redan står färdig för deras påskmåltid. Och det visade sig så klart att allt var som han sa.

   Ibland blir jag förundrad över hur det är som att en regissör verkar regissera det som händer också i mitt liv. Ibland är det bara så att det som händer faller så på plats att jag omöjligt kan tro att det är en slump.

   När Jesus berättar för lärjungarna om rummet som står färdigt, så kan det ju vara så att han har förberett med den här mannen och att han sett till att en man med vattenkruka kommer gå genom staden en viss tid. 

   Eller så har han inte det. 

   På samma sätt berättar han ju om annat som ska hända, att han ska bli förrådd, att han kommer att lida, att han kommer att dö och uppstå. Så kanske vill berättelsen visa på just det här, ibland är det som om livet är väldigt väl regisserat.

Innebär det att allt är förutbestämt? Jag vet inte, men jag tror inte det. För jag har ju hela tiden val jag kan göra och som jag gör, även när jag låter bli att göra val, så har jag ju gjort ett val. Och jag tror att jag kan påverka mitt liv och det som händer.

Ibland liksom backar jag tillbaka lite från livet och ser allt i ett lite större perspektiv. Ofta är man ju så uppe i vardagens bekymmer och ja, då tänker jag på när Adam och Eva lämnade paradiset och började uppleva sig som distanserade från Gud. På hur den symboliska berättelsen försökt förklara mänsklighetens relation till och upplevelse av en distans från Gud. Och så tänker jag mig att det finns ett mål där i fjärran, en enhet med Gud igen. Och det är dit jag är på väg. Allt i livet vill föra mig dit, det är som en naturkraft som jag varken kan eller behöver försöka påverka.

   För att komma dit, så måste det rensas bort som ligger i vägen i mig, allt som stänger till mitt hjärta och hindrar mig från att uppleva den där närheten med Gud, med människorna omkring mig och också med mig själv. Så på min väg genom livet utvecklas jag och lär mig och förstår lite mer och upptäcker nytt och släpper taget och överlåter mig och en massa sånt. Och livet ger mig möjligheter till det här, vare sig jag vill det eller inte.  

   Ibland på väldigt smärtsamma sätt och när det händer, så är det förstås jobbigare att förhålla sig till och svårare att tänka att Gud också finns med i det. Då försöker jag påminna mig om att jag inte tror att Gud är en illvillig Gud, att jag mer och mer börjar uppleva det som att Gud faktiskt inte lägger in en värdering i något. Det finns inga straff eller belöningar. Att kärleken, den gudomliga kärleken, fungerar på ett annat sätt än jag trott. Och när vi inte förstår det som sker, så beror det också på att vi inte har det större perspektiv som Gud har. Att tänka så hjälper mig att förhålla mig på ett mer sunt sätt till livet.

Och vi kan kämpa emot och brottas med det, brottas med livet, önska att det var annorlunda, ifrågasätta och aldrig få några svar. För i slutändan måste vi nog acceptera att vi inte kan förändra hur livet fungerar. Jag kan omöjligt leva ett liv där det aldrig kommer att finnas sorg eller smärta. Så det jag kan göra är att leva mitt i allt det som sker och försöka göra det bästa av det. Låta Gud hjälpa mig att göra det bästa av det. 

   Och det jag också kan se i backspegeln, är att det som varit mest smärtsamt i mitt liv också lett till störst befrielse. Kanske inte på en gång, men tids nog, har det hjälpt till att förvandla mig. 

Jesus berättar om hur måltiden som de äter tillsammans, där innan lidandet, avslutas i Guds rike. En bild för mig, om livet som måltiden. ”Ta detta och dela det mellan er”, säger Jesus. Möts mitt i lidandet, bär varandra när det behövs, dela med dig av din sårbarhet och skörhet, öppna ditt hjärta mitt i smärtan och känn hur mycket liv det finns där, hur mycket liv som alstras också i mötet med en annan. Och så möts vi i Guds rike.

   Och med Jesus där vid bordet sitter de alla, också den som förråder. ”Ve honom” säger Jesus, för det är en otacksam roll, men ändå nödvändig för händelsernas fortsättning. Och det är inte bara Judas som förråder, det är andra lärjungar som också sviker, som inte vågar stå upp för sin vänskap med Jesus. Det är lätt att välja ut en syndabock, men vi står alla i detta. Tillsammans. Om vi kan bryta igenom vår prestige och våra fasader, så kan vi våga se både vår brustenhet och vår storslagenhet. Och allt är välkommet där vid bordet, här vid den gemensamma måltiden, här i livet. Vår mänsklighet och vår gudomlighet.

   

Jag inser att jag inte alltid förstår hur saker ska lösa sig eller vad de kommer leda till. Men jag har släppt taget. I tillit har jag sagt till Gud att ”Okej, jag lägger mitt liv i dina händer, led mig.” Och vissa dagar är det lättare än andra. Och när det smärtar, för det gör det ju ibland, så vilar jag numera i att inget i mitt liv hittills varit utan mening. Även det som varit som värst. Och att jag har överlevt och fortsätter leva.

Vi vandrar in i påsken tillsammans med Jesus, mot död och uppståndelse, mot lidande och befrielse. Och Jesus vandrar tillsammans med oss, längs samma väg genom våra liv, hur den än ser ut.

Upplösningstillstånd

Min rygg värker kring ryggraden upp mot nacken. Den har gjort det några dagar nu och jag kom att tänka på drömmen jag hade på Caminon andra gången jag gick. Den där natten när jag vaknade av att jag satt på golvet bredvid sängen, övertygad om att jag föll från mycket hög höjd och att min ryggrad och nacke skulle krossas när jag träffade marken. Där satt jag skräckslagen och väntade på smällen. Som ju inte kom.

Jag funderade över drömmen då och insåg att det nog var egot som i ren desperation försökte skrämma mig tillbaka till det gamla trygga. Mönster, roller, förhållningssätt. "Vad håller du på med?", var det som att det skrek, "Är du inte riktigt klok?" För att jag övade mig i tillit, i att slänga mig ut och lita till att Gud och livet skulle fånga mig. I att släppa kontrollen.

Nu är jag där igen. Har gått in i fas två av att släppa kontrollen, prestigen, trotsa rädslan, eller kanske är det fas sju eller elva. Jag har tappat räkningen. Jag övar på ett nytt sätt, i att också bjuda in, be om hjälp, vila i att andra bär mig. Jag har egentligen lite svårt att förstå hur läskigt det kan vara.

Och när jag står där, mitt i alltihop, som trots att mitt gamla jag faller isär bit för bit, fortsätter att fungera, så förundras jag över friden. Där mitt i stormens öga. När jag är i detta upplösningstillstånd.

Jag drömde att ryggraden skulle krossas, för det är vad egot tror. Att stommen som jag är byggd kring, ska krossas. Egot tror att jag riskerar mitt liv, när jag släpper taget, men det är bara en stelnad ryggrad som kan krossas, det lärde jag mig då. Illusionen av kontroll och trygghet är förrädisk. När det egentligen är den kärna som får lösas upp i sina atomer och flyta fritt, som är oförstörbar.

Men det går inte att tänka sig till, det måste upplevas. Det måste bara göras, varas.

Vi går in i påsken, in i mysteriet som är död och uppståndelse. Rörelsen från stelnat till flytande, från form till ande. Och jag fortsätter släppa taget och låter mig bäras, utan att veta någonting om vad som kommer hända. Utan en plan, utan kontroll. Överlåtelse kallas det visst...