Nåden

Jag fattar att det är något som pågår.  

En slags inre kamp. 

Jag tänker ibland att det nog handlar om egot. 

Annars förstår jag inte. 

Identifiering, tror jag det handlar om. 

Var mitt ego binder upp mig.

Offret.

Den duktiga.

Den omtyckta. 

Jag tror jag jobbat med det här förut, det känns bekant. 

Men jag vet inte. 

Jag vet ingenting känns det som. 

Bara ett virrvarr av förvirring.

Och något som pockar på uppmärksamhet.

Något som känns mer och mer ohållbart.

Och ja, visst är det egot.

Jag paraderas mina dåliga sidor. 

Och det är på gott.

För det handlar om att se allt.

Allt som är jag.

För de är också jag! 

Och man kan gömma sig och man kan ignorera.

Men sen.

Sen kan man också inse att helt sann och närvarande kan man inte vara utan att se.

Och bejaka!  

Ja, det är också jag! 

Och så stå kvar.

När skammens vågor kommer.

När ångesten kommer.

När den djupa rädslan kommer.

"Nej, jag dog inte."

Och jag kan försöka låtsas allt jag vill.

Och jag kan jobba på allt jag orkar.

Men vissa saker kan varken jobbas bort eller ignoreras. 

Och en dag slår det mig. 

Nåden. 

Den där nåden.

Vart tog den vägen? 

När jag försöker prestera mig ur ångesten.

Och samtidigt predikar död och uppståndelse för killarna på fängelset.  

Predikar överlåtelse.

Att släppa taget. 

Överlämna sig till Gud. 

Så jag lutar mig tillbaka.

Säger, ”Okej". 

”Nu faller jag i din famn!”

Och tillåter mig att säga ”Jag vet inte”.

På frågan om vart jag är på väg.

Vad jag ska göra.

Hur jag ska lösa det. 

Jag släpper taget. 

”DU vet bättre.”

”Led mig!”