Döden och Livet

När jag var i 25-årsåldern, funderade jag mycket över min tro och vad man ”behöver tro på” för att vara kristen. 
   Jag är uppvuxen i Svenska kyrkan. 

   Har gått på kyrkans förskola och varit med i Ansgars, kyrkans scouter, sen jag var liten.

   Jag konfirmerades och var ledare för barngrupper osv. 

Men så hade jag några år borta från kyrkan.

   Reste runt, mötte andra kulturer och religioner och började fundera.

   Tillslut ringde jag en präst jag hade mött när jag växte upp och frågade: 

   ”Måste jag tro på att Jesus uppstod rent fysiskt, eller räcker det med att jag tror på det symboliskt?” 

   

Han menade att man kunde se på det symboliskt, men tyckte också att jag borde ta kontakt med en präst på orten där jag bodde då för att prata vidare. 

   Så det gjorde jag. 

Under den här tiden hade jag bränt ut mig i IT-branschen och hade en utmattningsdepression och rörde mig ju i mitt eget mörker. 

   Efter en stilla dag i kyrkan, kände jag att jag inte ville gå hem. 

   Jag ville inte gå ut från det här varma omfamnande sammanhanget. 

   Ut i kylan och ensamheten igen, men det fick jag ju göra tillslut iaf. 

När jag kom hem satte jag mig i duschen hemma i mörkret och bara lät det varma vattnet omsluta mig. 

   När jag satt där och stirrade ut i mörkret så såg jag plötsligt små fladdrande vita ljus, som små vingar som rörde sig. 

   Jag tittade bort och tittade dit igen och tänkte att jag kanske höll på att få en hjärnblödning eller nåt, men de var kvar. 

Så blev det ett starkt vitt ljus i mitten som blev till Jesus hängande på korset. 

   Han hängde där med huvudet ner, men så lyfte han huvudet och tittade mig rakt i ögonen. 

   Sen började han lätta från korset och löstes liksom upp och så var de här små fladdrande vingarna där igen ett tag innan det blev mörkt. 

För mig blev det här ett svar på min fråga om uppståndelsen. 

   Att det inte spelar någon roll om den skedde fysiskt eller inte. 

   Den är! 

”Kan en som har dött få liv igen?” frågade Job. 

   Hur det är med den fysiska döden vet jag inte, men för mig har rörelsen genom döden till nytt liv varit avgörande. 

   När jag insåg att den är en naturkraft som jag också kan ha nytta av i livet, började jag mer medvetet använda mig av den. 

För mig innebär döden att släppa taget, att följa rörelsen ända till slutet. 

   Att inte kämpa emot, utan överlåta mig. 

   I tillit till det som bär rakt igenom döden och ut i nytt liv. 

Och jag insåg också att jag inte kan planera det här nya livet. 

   Det går inte att planera sig in i uppståndelsen. 

   Man måste bara släppa taget och falla dit. 

   Lita till att Gud bär. 

   Till att nåden bär. 

   Till att helt plötsligt faller man inte längre, det har vänt. 

Jag tänker att uppståndelsen kan handla om att få börja på nytt. 

   Att få lägga av sig det som varit och uppstå i ny gestalt. 

   Och det är inte något vi måste vänta på den fysiska döden för. 

   Det är något vi kan få göra varje ny dag och i varje stund. 

   Och vetskapen om att den här uppståndelsen är möjlig, gör att jag inte behöver hålla så krampaktigt fast i allt i livet. 

   Och inte vara så rädd för varken döden eller mörkret. 

Den ger mig också hopp när livet känns svårt. 

   Vetskapen om att allt är förgängligt och att allt är föränderligt. 

   Att energin kommer tillbaka efter en utmattningsdepression. 

   Att det går att känna glädje igen efter en stor sorg.

   Att det blir vår igen efter en lång vinter. 

På fängelset där jag jobbar aktualiseras också den här frågan hela tiden. 

   ”Får jag verkligen en ny chans av samhället när jag avtjänat mitt straff?” 

   ”Får jag hjälp att starta på nytt, när det kräver att jag bryter med allt och alla jag tidigare trott på och känt mig hemma med?” 

   ”Vem vill ge mig ett jobb när jag suttit i fängelse?” 

Och jag tittar in i 19-, 23- eller 35-åriga ögon och säger att förändring är möjlig! 

   För om det är något jag lärt mig i livet, så är det att som kristen är det något jag måste tro på!  

   Att förändring är möjlig! 

   Även om det inte alls blir som jag trodde. 

   Att uppståndelsen är möjlig! 

   Att det som verkar omöjligt helt plötsligt inte är det.

   

Att om jag försöker välja det som i mitt hjärta känns rätt, den väg som min själ vill gå, dit Gud längtar mig, så kommer livet mig också till mötes. 

   När jag inte flyr mörkret utan möter det i närvaro, då kan ljuset också få bryta fram så mycket snabbare. 

   När jag lyssnar till Jesus som säger också till mig: 

   ”Var inte rädd, tro bara!”

Om du ändå ville gömma mig i dödsriket, hålla mig dold tills din vrede lagt sig, glömma mig, men blott för en tid — kan en som har dött få liv igen? — då skulle jag hålla ut på min post tills min avlösning kom. Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara, du skulle längta efter den du skapat. (Job 14:13-15)

Medan han ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: ”Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.” Men Jesus, som hörde deras ord, sade till föreståndaren: ”Var inte rädd, tro bara.” Sedan lät han ingen mer än Petrus och Jakob och hans bror Johannes följa med, och de gick hem till föreståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. Han gick in till dem och sade: ”Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover.” Då skrattade de åt honom. Men han körde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där hon låg. Så tog han barnets hand och sade: ”Talita koum!” (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. De blev utom sig av förvåning, men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta. (Mark 5:35-43)