Det brända kontraktets teologi

Jag hade en medvandrare i livet under en period. 

   En katalysator som drog igång mycket, vände upp och ner på mycket, tryckte på mina knappar och hjälpte mig att utvecklas. 

   Jättejobbigt var det! 

   Verkligen jättejobbigt! 

   Men otroligt givande. 

Kanske har du också haft någon sån person i ditt liv.

   Kanske har du varit den för någon. 

   Vi var det för varandra i alla fall. 

Vi utformade tillslut något som vi kallade ”det brända kontraktets teologi”. 

   För vi insåg att hur mycket vi än försökte styra upp livet och relationen, planera och sätta regler, så gick det inte. 

   Och framförallt, så var det inte syftet med relationen. 

   Det var inte en relation som skulle vara harmonisk och den var inte för alltid. 

   Den var för en tid när utveckling stod i fokus. 

Vi sökte båda väldigt medvetet Guds ledning i vad vi gjorde. 

   Vi hade båda ett kall som vi ville följa, där vi ville förstå mer av livet och det gudomliga och hur vi skulle kunna vara till tjänst för människor. 

   Vi försökte bryta igenom stelnade föreställningar, söka Kristus, ständigt leva oss igenom död till uppståndelse, fokusera på ljuset och kärleken, i allt. 

   Som arkeologer grävde vi fram djupt liggande skatter och sår i oss. 

   Försökte läka och hitta sätt att använda våra gåvor. 

För att kunna göra det här behövde vi ibland trycka på de jobbigaste knapparna hos varandra. 

   De riktigt jobbiga. 

   Som blottade våra grundrädslor, som rev upp de djupaste såren, som väckte den mest genomgripande ångesten. 

Och när det blev som jobbigast. 

   När vi inte orkade mer. 

   Försökte vi då sätta staket, värna, vaddera, mildra. 

Men snabbt blev det tydligt att allt det gjorde, var att hindra flödet. 

   Vi tappade den där gnistan, kontakten, känslan av mening. 

   Det kändes bara som att det hindrade Gud från att verka fritt i våra liv och genom oss. 

Så vi brände kontraktet! 

   Bestämde att det enda sanna var att överlåta oss till det vi ibland inte alls kunde förstå. 

   Vi brände kontraktet för att vi visste att vi aldrig kunde få till det perfekt själva. 

   För vi är bara människor. 

   Och Gud är så mycket större och livets alla möjligheter är så många fler än vi ens kunde föreställa oss.

Jesus uppmuntrade människor att följa lagar och regler, tills de behövde bryta mot dem. 

   Det är inte fel att vi bygger strukturer och normer.

   Vi får bara inte bli så låsta i dem att vi ser dem som absoluta sanningar som får gå före det som är bäst för människan. 

För när de formades var de kanske för människans bästa. 

   Men så förändrades livet, eller så tänkte man bara inte på de fall där de inte alls passade. 

   Och då måste man vara villig att tänka om, justera, utveckla. 

Paulus är ju tydlig, den som alltid följer lagen kan inte samtidigt följa Kristus! 

   För Kristus följer en annan slags lag, en gudomlig lag som för oss människor med vår längtan efter enkla lösningar, trygghet och kontroll, kan vara svår att ta till sig. 

   Men är det honom vi följer så får vi ju i alla fall försöka. 

   Och vi får nog framförallt öva oss i att tänka större!  

Ibland funderar jag över vad det innebär att vara kristen. 

   Om det innebär att vi tror att Kristus faktiskt har befriat oss, vad gör det med våra liv? 

   Vad borde det göra med våra liv? 

   Hur ofta glömmer vi inte bort nåden, att den är för oss. 

   Hur ofta glömmer vi inte att vi är oändligt älskade och att livet erbjuder så otroligt många möjligheter.

Det här var nog egentligen det vi funderade mest över, jag och min medvandrare. 

   Vad är befrielsen i den här stunden? 

   Var finns kärleken och ljuset? 

   Vilka val och handlingar gör livet sannare, mer kärleksfullt? 

Och då får vi komma ihåg att den kärlek som drev Jesus, var en helt annan än den romantiska. 

   Det är den kärlek som helt enkelt är livskraften, trots att den också drev honom rakt ner i döden. 

   För att den provocerar den som är fast i rädslan, den som försöker kontrollera. 

   Så hotande kan den vara att man känner att man måste förgöra den. 

   Men den är också så stark att den leder rakt genom döden och ut i uppståndelsen. 

Och för mig är inte uppståndelsen något abstrakt eller något som bara kan ske efter den fysiska döden.

   Nej, kärlekens rörelse genom döden till uppståndelsen, kan ske och sker när som helst. 

   Den sker varje gång jag släpper taget om något som begränsat mitt liv, något som inte varit sant. 

   Och fastän jag inte alls förstår hur det går till och fastän jag ofta inte vågar tro att det kommer hända den här gången också, så uppstår jag i ny gestalt. 

Det brända kontraktets teologi får mig att tänka ett varv till. 

   Att inte bara nöja mig med det som är utan fundera över vad jag verkligen tror är det bästa. 

   Eller kanske snarare känna efter var jag upplever att det sanna, kärleken och ljuset ligger. 

Ibland behöver man helt enkelt bryta med systemen! 

   De inre och de yttre. 

   De föreställningar om oss själva som begränsar oss i livet. 

   De ”såhär-har-vi-alltid-gjort” som ligger i vägen för det levande livet. 

Kanske är det för att man lever i en diktatur i Belarus. 

   Kanske är det för att man verkligen tröttnat på rasism och förtryck. 

   Kanske är det för att man ledsnat på att för lite görs för klimatet. 

   Kanske är det för att Gud kallar och man vet där djupt i sig att det är rätt. 

En sabbat tog han vägen genom sädesfälten, och lärjungarna började rycka av ax medan de gick. Då sade fariseerna till honom: ”Varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet?” Han svarade: ”Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga och inte hade något att äta? Han gick in i Guds hus — det var när Evjatar var överstepräst — och åt upp skådebröden, som inga andra än prästerna får äta, och gav också dem som var med honom.” Och Jesus sade till dem: ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Alltså är Människosonen herre också över sabbaten.”

(Mark 2:23-28)

Alltså, bröder, är vi inte barn till en slavinna utan till den fria kvinnan. Till den friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta, och låt ingen lägga på er slavoket igen. Hör på vad jag säger er, jag Paulus: om ni låter omskära er har ni ingen nytta alls av Kristus. Jag försäkrar er igen: var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen. Ni är utestängda från Kristus, ni som söker er rättfärdighet i lagen; ni har hamnat utanför nåden. Ty vi väntar oss i vår ande att genom tron vinna den rättfärdighet som är vårt hopp. I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på tron, som får sitt uttryck i kärlek. 

(Gal 4:31-31, 5:1-6)

Ordets görare

Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste. Den som hör ordet men inte gör vad det säger, han liknar en man som i en spegel betraktar sitt eget ansikte: han ser sig själv men går därifrån och har strax glömt hur han såg ut. Men den som har blickat in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och håller sig till den och inte glömmer vad han hört utan verkligen gör något, han blir salig genom det han gör. (Jak 1:22-25)

När jag gick med min son till förskolan igår morse, så stannade han sin lilla springcykel vid kanten av gångvägen, pekade mot diket och sa med avsmak i rösten ”Skräp”! 

   Jag sa nåt som att ”Ja, tänk vad folk skräpar ner”. 

   Men han stod kvar och tittade på mig och så sa han ”Plocka upp det, vi har en soptunna på förskolan”.

   Ja, såklart! 

Han hittade nåt mer skräp längs vägen som jag också fick ta med och så visade han mig var soptunnan fanns. 

   Vi tycker nog alla att detär dumt att skräpa ner i naturen, men nej, jag plockar i vanliga fall inte upp allt skräp jag ser omkring mig. 

   Jag hör om dem som gör det, om både vuxna och barn som har med sig små påsar när de är ute och så samlar de skräp de hittar för att slänga. 

   Görare!

Sören Kierkegaard har skrivit: 

   "Saken är ganska enkel. 

   Det är mycket lätt att förstå Bibeln. 

   Men vi kristna är en hop listiga bedragare. 

   Vi låtsas inte kunna förstå den eftersom vi mycket väl vet att den stund vi förstår blir vi tvungna att leva som Bibeln lär. 

   Ta vilket ord som helst i Nya testamentet och glöm allt utom att lova dig själv att du ska omsätta det i handling. 

   Men gode Gud, säger du, gör jag det kommer hela mitt liv att bli förstört. 

   Hur ska jag någonsin komma någon vart i världen?”

Så ja, tänk om vi måste ta Bibeln på orden, om vi verkligen måste bli Ordets görare! 

   Jag har egentligen svårt att förstå varför vi annars vill vara kristna. 

   Om vi nu tror att Jesus talade om Guds rike och visade oss på vägen dit, varför lever vi inte mer som han sa? 

För jag tror dessutom att det är som det står i texten om spegelbilden. 

   Vi tror ju på orden, för att de klingar sant i oss, för att de känns sanna. 

   För att de någon gång i livet talat till oss om hopp, mening eller trygghet.

   Eller helt enkelt gett oss den där pirrande känslan i magen av att här anar jag något livsomvälvande. 

På samma sätt som vi ju vet att det såklart hade varit bäst om vi plockade upp det där skräpet vi hittade på marken. 

   Det är inte så svårt egentligen. 

   Men ändå går vi och låtsas som att vi inte riktigt ser det. 

   Eller inte har tid.

   Eller att det ändå skulle vara omöjligt att plocka upp allt skräp, för då skulle vi ju inte ha tid för något annat. 

Vi kan ju försöka lura oss själva, men djupt där i oss så vet vi ju. 

   Vi vet att vi skulle kunna om vi ville. 

   Om vi verkligen ville. 

Och jag undrar om det inte är detsamma när det handlar om att bli Ordets görare. 

   Vi vet att vi skulle kunna göra så mycket mer, om vi bara ville. 

   Och om vi bara vågade. 

   För ofta går de där orden ju emot vårt samhälles sunda förnuft, mot rationella förklaringsmodeller och kulturella normer. 

Men kanske är det också därför vi verkligen behöver vår kyrkas gemenskap.

   För att tillsammans uppmuntra varandra att våga.

   Tillsammans våga låta Ordet bli levande i våra liv, i vår gemenskap. 

Så att vi alla kan spegla oss i dem och känna igen oss själva på djupet. 

   Känna att ja, det här är jag, det här står jag för och det känns bra i mig. 

   Och kanske känns det för stort, alldeles för stort och totalt ogörbart. 

Men kanske kan det gå om man görsom Kierkegaard föreslår och väljer ett ord ur Bibeln och provar att leva efter det. 

   Kanske kan det förvandla livet tillräckligt. 

   Och då menar jag verkligen leva efter det. 

   Är det ”Sanningen ska göra er fria”, så är det så, och är det ”Älska era fiender”, så är det så. 

Och det är ju jättesvårt! 

   Verkligen!

   Det är en enorm utmaning. 

Men jag är faktiskt helt övertygad om att om jag gjorde det lite mer, så skulle livet också bli bättre. 

   Jag tror faktiskt det. 

   Inte nödvändigtvis enklare.

   Verkligen inte enklare, men sannare. 

   Jag skulle i min kärna känna mig mer hel tror jag. 

För jag tror ju att de här orden, Ordet, det glada budskapet, Evangeliet, kommer med djupa sanningar om hur vi människor skulle kunna leva Guds rike här på jorden. 

   Om vi vågade vara lika radikala som Jesus och höra hans ord och också göra dem. 

   Då skulle det förvandla inte bara oss utan också den värld vi lever i. 

Om jag inte trodde det, hade jag ju inte varit kristen.