Askonsdag

De sade till honom: ”Johannes lärjungar fastar ofta och ber, och det gör också fariseernas, men dina, de äter och dricker.” Jesus svarade: ”Inte kan ni väl få bröllopsgästerna att fasta så länge brudgummen är hos dem? Men det skall komma en tid då brudgummen tas ifrån dem, och när den tiden är inne kommer de att fasta.” Han gav dem också en liknelse: ”Ingen river ut en bit ur ett nytt plagg och sätter den på ett gammalt. För dels rivs då det nya sönder, och dels passar inte lappen från det nya på det gamla. Ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar, för då sprängs säckarna av det nya vinet, och vinet rinner ut och säckarna blir förstörda. Nej, nytt vin skall hällas i nya säckar. Ingen som har druckit gammalt vin vill ha av det nya; han tycker det gamla är bättre.” (Luk 5:33-39)

Ibland får vi för oss att vi är som det trasiga plagget som behöver lagas. 
   Att vi kommer till kyrkan för att vi är trasiga människor. 
   Att det är det vi ska förstå, vår trasighet. 
   Men jag tror inte att vi är så trasiga, någon av oss. 
   Jag tror att vi är strålande! 

Strålande själar som göms där under lager efter lager av krav och oläkta sår och skuld och skam och rädslor och besvikelser. 
   Vi må vara krackelerade och lappade i oändlighet. 
   I våra försök att duga och passa in och ta oss fram i livet. 
   Men det är bara i ytterlagren. 

Det vi har glömt bort, är att där innanför, finns en strålande själ som är alldeles fullkomlig. 
   Som lever i en nära relation till det gudomliga. 

Påsken är för mig en tid att påminnas om det.
   Att påminnas om hur döden och uppståndelsen alltid är verksamma i våra liv. 
   Och fastetiden.
   Vandringen fram mot korset och ljuset i tunneln. 
   Är en möjlighet att fördjupa sig lite mer i vilka de här lagren är som både skyddar och hindrar oss från att nå in till vår kärna, men också ut till andra människor. 
   Och kanske börja plocka ner dem och släppa fram det där ljuset som finns där inne i oss.

Lärjungarna hade Jesus med sig. 
   De levde med den evige Kristus bland sig. 
   Uppenbarelsen av det gudomliga, även om de nog inte alltid klarade av att uppfatta det. 
   Men han var där och kunde påminna dem, hjälpa till att öppna dem, stötta, ifrågasätta, problematisera och förenkla. 
   Hjälpa dem att uppleva både sin djupa mänsklighet och sin egen gudomlighet i hans spegling. 

Och som Jesus påpekade, är det såklart betydligt enklare med den här relationen när han går bredvid en i fysisk person. 
   Så även lärjungarna, behövde nog jobba på sin relation med det gudomliga när Jesus var borta. 

Man ska inte fasta för att man borde, utan för att man behöver! 
   Så fort det religiösa blir ett tvång, tror jag det förlorar sin kraft. 
   Fastan är en möjlighet, ett erbjudande, ett förslag från någon som upplevt fastan som välgörande i den andliga processen. 
   Den mäter inte din religiositet. 
   Den är inte ett test på om du har god karaktär. 
   Den är inte menad att visa att du är duktig. 

Den är menad att öka kontakten med det gudomliga och med ditt eget inre. 
   Om den vägen känns bra för dig. 
   Om det känns rätt för dig, kan du välja att fasta under den här tiden. 
   Att ändra något i din vardag som för dig närmare Gud och dig själv. 
   Vad det nu kan vara i just ditt liv. 

Det är lätt att fastna i sina mönster. 
   Att tycka det är ganska skönt och bekvämt där innanför skyddsmurarna man mödosamt byggt upp. 
   Det kan vara smärtsamt och förvirrande att plocka ner dem. 
   Att blotta sitt hjärta, sitt jag, sin längtan, sin strålglans. 
   Men det är då han säger:
   ”Jag är med dig, jag vandrar här på samma väg som du. 
   Mot korset, mot ljuset! 
   Vi går tillsammans!” 

Och när man väl nått dit in. 
   När man väl upplever enheten, upplevelsen av uppståndelsens förvandlande kraft, då tror jag det är svårt att gå tillbaka till att inte veta. 
   Då har man liksom skiftat verklighet och Kristus lever i en. 
   Då går det inte längre att gömma den där strålande själen. 

Och då tror jag inte att det är lika läskigt längre. 
   För allt det som skrämmer oss nu, allt det vi oroar oss för och måste skydda oss från, jag tror det är icke-frågor när man lever i den verkligheten. 

Jag har inte hittat dit än, men ibland tror jag att jag gläntar på dörren. 
   Och jag är lite nyfiken på vad den här fastetiden har att ge. 
   Jag är lite nyfiken på vem som gömmer sig där inne i mig. 
   Och vad som skulle hända om hon fick ta plats mer här ute på utsidan också. 

Så kanske kan vi gå tillsammans.
   Kanske kan vi hjälpas åt att se inåt, också i varandra. 
   Söka efter det där strålande ljuset. 
   Kristus som lever i oss alla.

Kom ihåg, o levande själ, att din fysiska människa är stoft och åter skall bli till stoft.