Vi pratar ofta om det där ljuset i mörkret.
Det är nog en av de vanligaste symbolerna vi pratar om i kyrkan, ljuset.
Som lyser i mörkret, som mörkret inte har övervunnit.
Ljuset som är Kristus, Herren.
Som även när vi sitter i mörkret och inte hittar ut, hittar oss.
Men vad betyder det då?
Vi säger det om och om igen som om det är en sanning, men vad betyder det?
Hur fungerar det?
När jag är där i mörkret i mitt liv, på vilket sätt är Kristus ljuset som lyser upp mitt liv igen?
Jag har sett honom en gång, som ett bokstavligt ljus i mörkret.
Det är nästan 20 år sen.
Jag var utbränd och sjukskriven och brukade gå till en församling i Malmö där de hade en stilla dag som jag var med på.
När dagen var slut ville jag inte gå hem.
Jag ville inte gå ut genom dörrarna, ut från gemenskapen, ut i kylan.
Jag ville stanna där inne i den omslutande värmen.
Men jag var ju tvungen att gå hem.
Jag bodde själv och när jag kom hem så satte jag mig i mörkret i duschen.
Bara känslan av varmt vatten som forsade över mig i ett badrum utan fönster som därför blev helt kolsvart.
Så såg jag framför mig som små vita vingar som fladdrade.
Jag tänkte att nu får jag en hjärnblödning eller nåt.
Jag tittade bort och tittade tillbaka och de var kvar.
Så bildades i mitten ett starkare vitt ljus som blev ett kors där Jesus hängde.
Hans huvud var nedböjt, men så sakta, reste han det upp och tittade mig rakt i ögonen.
Sen lättade han från korset och upplöstes i luften ovanför.
Vingarna fladdrade runt igen ett tag tills de försvann och det blev mörkt igen.
Jag hade tagit kontakt med församlingen för att jag funderade över det här med uppståndelsen.
Om jag måste tro på att Jesus verkligen uppstod för att kunna kalla mig kristen.
De präster jag samtalade med sa nej, det går att tro på den symboliskt också.
Och här fick jag liksom mitt svar på den frågan.
Min upplevelse av det jag såg och kände, var att det inte spelade någon roll.
Det enda viktiga var upplevelsen av uppståndelsen.
Av ljuset som lös där i mörkret och att Jesus lämnade korset och upplöstes.
Gjorde den här upplevelsen något för min utbrändhet?
Nej det tror jag inte, jag var sjukskriven i ett par år till efter det faktiskt.
Gjorde den att jag fick hopp om livet igen?
Nja, det hade jag nog redan innan.
Men det är klart att det kändes betydelsefullt.
Att det gav mig en upplevelse av att en dimension till var aktiv i mitt liv.
Att det fanns ”någon” eller något i mig, som ville ge mig en upplevelse av det gudomliga och någon slags symbolisk upplevelse av uppståndelsen.
Jag har alltid haft en tro på Gud, så det var inte så att upplevelsen gav mig en.
Men jag bär med mig upplevelsen som något slags bevis på att det här gudomliga också kan bryta igenom den här barriären vi har mellan det vi kan ta på och det vi inte kan.
Det som vi kan se och det som vi inte kan se.
Det som vi kan bevisa och det som vi inte kan bevisa.
För mig var det ett bevis på det transcendentala och att det också innefattade mitt liv.
Att jag har tillgång till det gudomliga och att vad som helst kan hända.
En händelse i livet som visar på att det finns öppningar mellan de här verkligheterna.
Någon annan kanske skulle beskriva det som önsketänkande eller fantasier eller nåt sånt.
Ja, kanske var det det, men då tänker jag också att det inte spelar så stor roll.
För det som spelar roll är ju min upplevelse av det och att det gav mig något positivt i livet.
Måste man då få konkreta uppenbarelser av Kristus som ljuset i mörkret för att tro.
Nej, men man kanske inte ska stänga sig för möjligheten heller.
Vi kan prata om ljuset i mörkret och vi kanske till och med upplever det, men i andra fall kanske vi inte gör det.
I andra fall kanske vi inte alls får en vision när vi är utbrända.
Och uppenbarligen är det många, många människor som inte orkar eller kan ta sig ur mörkret och till och med väljer att avsluta sina liv.
Det är inte alltid så lätt att se det där ljuset och att vi pratar om det som så självklart gör det nödvändigtvis inte lättare.
Ibland kan det säkert göra det svårare, varför ser jag det inte?
Man skulle kunna tro att en sån upplevelse som jag hade skulle göra mig immun mot nedstämdhet och mörker, men det gör det ju inte heller.
Att jag minns att jag upplevt nåt sånt gör ju ingen skillnad när jag är där på botten.
Så ljusets kraft är något annat.
Att jag inte ville gå från kyrkan handlade ju om att få vara i ett sammanhang där jag inte kände mig så ensam.
Liksom människor möttes tillsammans med apostlarna för att be, dela en måltid och helt enkelt dela liv med varandra, så betyder ju våra rum för gemenskap något.
Våra relationer, att vi verkligen ser varandra, möts, delar bröd med varandra, det betyder något.
Det borde betyda något.
Hanna och Symeon tjänade Gud dag och natt.
Gamla var de och äntligen fick de det möte de längtat så efter.
Det måste funnits en stark tro hos dem, som gjorde att de återkom, dag efter dag till templet.
Och upplevelsen av det lilla barnet, kanske gav dem den frid de längtat efter.
Men även innan dess tror jag de upplevde en mening i sina liv.
Gemenskapen, upplevelserna, delandet, tron.
Jag tror de upplevde Kristus även innan det mänskliga mötet med Jesusbarnet skedde.
Kristus finns här, oavsett om vi ser honom eller inte.
Han finns i ögonen på människorna du möter, han finns i händerna som sträcks ut för att hjälpa, han finns i ljusen som tänds, i orden av tröst och upprättelse, i kramen.
Är vi öppna för det, kan han finnas överallt!
Och det viktigaste kanske är att förstå att han framförallt kan finnas i dig och i mig när vi möter andra människor.
När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag. I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.” Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.” Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse. När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom. (Luk 2:22-40)
Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna. De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. (Apg 2:42-46)
Men jag spanar efter Herren, jag väntar på Gud, min räddare: min Gud skall höra mig. Triumfera inte, du min fiende! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus. (Mika 7:7-8)
