Pilgrimen

"Hur låter jag honom ta plats i mitt hjärta?

   Hur låter jag honom vara helt i mitt hjärta, men lämna plats för andra? 

   Hur släpper jag taget om honom?

   Hur vågar jag behålla honom ändå?

...

Visst får du vara där min älskade.

   Visst vågar jag ha dig där, fastän du inte bara är min.

   Fastän du inte är min.

   Aldrig varit min.

   Jag älskar dig mest när du är fri." (Ur ett vältränat hjärta)

Det undrade jag då. 

   Sen släppte jag taget helt.  

   Utan förbehåll. 

   Utan förväntningar. 

Vi sågs igen för ett par år sen. 

   Vandrade några varv runt en kyrka. 

   Samtalade.

   Konstaterade att jag fortfarande var arg. 

   Skrattade tillsammans.

   Skiljdes åt.

Och så kom nu döden.

   Och jag har svårt att tänka att du vilar i frid. 

   Snarare förtjust upptäcker vad som kommer sen. 

   Vad som finns där bakom kröken på vandringen.

   Hur själen kan leka, på ännu mer än fullaste allvar. 

Vad är kärlek, undrade vi då. 

   Ja, kanske inte du, du tyckte det mesta var kärlek. 

   Men jag undrade.

   Jag hade svårt att förstå. 

   Kan nog ha det fortfarande. 

Men jag vet att du har varit viktig för mig. 

   För pilgrimen i mig.

   För utforskandet av själen.

   Buen Camino!