Min förlossningsberättelse - reflektioner

För mig var graviditeten en sån komplett upplevelse i både kropp och själ.
   Jag kände mig harmonisk och grundad.
   Lugn och trygg.
   Stark, kraftfull, kvinnlig och vacker.

Jag läste på och gjorde medvetna val i hur jag ville leva under min graviditet.
   Vissa saker kunde jag inte välja bort, men försökte då förhålla mig till dem på ett så gott sätt som var möjligt.

Min önskan var att förlossningen skulle fortsätta på samma linje.
   Jag läste på och förberedde mig.
   Såg videor med orgasmic births och hörde läkare, doulor och barnmorskor vittna om möjligheten att föda på ett njutbart och närvarande sätt.
   Jag visste att jag inte kunde kontrollera förloppet eller omgivningen, men att jag kunde skapa mig så trygga ramar som möjligt så jag skulle kunna få hjälp att hantera vad som än hände så medvetet som möjligt.

Jag ville föda så naturligt som möjligt och kände full tillit till att min kropp skulle klara av det.
   Eftersom både jag och min bebis i magen mått bra under hela graviditeten och dessutom blivit noggrant undersökta, kände jag mig trygg med att vi båda skulle klara av en naturlig förlossning.

Jag ville gärna föda hemma och jag ville gärna föda i vatten.
   Att föda hemma ville jag göra för att jag tror att en hemmamiljö bidrar till att skapa ett välbekant lugn.
   Jag ville inte störas av främmande människor eller stökiga miljöer eftersom jag tror det påverkar kroppens möjlighet att känna sig trygg och öppna sig.
   Jag ville föda i vatten för att jag älskar att vara i vatten.
   För att vatten är smärtlindrande och gör att kroppen känns viktlös och blir mer naturligt lättrörlig.

Eftersom jag är förstföderska och inte bor i Stockholm, har jag ingen möjlighet att få en hemmaförlossning bekostad av landstinget.
   Att själv hyra in barnmorskor kostar tyvärr väldigt mycket.
   En doula hade jag redan bestämt mig för och bekostat själv.
   Att föda i vatten hade varit en möjlighet om jag fött hemma, jag hade kunnat hyra och sätta upp en förlossningspool där jag ville vara.
   Men på min närmsta förlossning fanns inte möjlighet att föda i vatten.

Efter en del funderande insåg jag att jag fick släppa båda idéerna.

Jag ville i alla fall vara hemma så länge som möjligt när förlossningen satte igång, för att i lugn och ro kunna jobba med kroppen.
   Tyvärr var bebisens huvud inte fixerat när vattnet gick så de ville lägga in mig direkt.
   Fram tills bebisen föddes fick jag sova i olika rum varje natt.
   En natt låg jag i samma rum som en kvinna som var i vecka 27 och hade sammandragningar.
   Jag andades igenom värkar och försökte öppna mig, medan hon försökte hålla igen.
   "Lite förvirrade energier", som min doula påpekade.

Jag försökte fokusera inåt och var under alla de dagarna väldigt lugn och samlad.
   Jag försökte att inte stressa upp mig när andra ville sätta igång förlossningen och fick tid på mig att låta kroppen komma igång själv, som jag hade önskat.
   Hade jag fått vara i min hemmiljö är jag övertygad om att det gått snabbare än vad det nu gjorde.
   Hade jag fått ett eget rum och fått stanna där tills bebisen kommit, hade jag förmodligen också fött tidigare.

Efter ett dygn bedömde läkaren att bebisens huvud var tillräckligt långt ner för att jag skulle få komma upp och röra mig istället för att ligga platt som jag gjort i ett dygn.
   Att jag inte fick åka hem, berodde på att jag fick antibiotika intravenöst var sjätte timme eftersom jag några veckor tidigare fick en urinvägsinfektion.
   Har man väl testat positivt för Streptokocker B under graviditeten så vill de ge antibiotika, även om testen nu var negativa.
   Läkaren medgav att det är några få varianter av bakterien som faktiskt är farliga för bebisen och att det är för dyrt att testa, så det gör de aldrig.
   Det gavs alltså för säkerhets skull.
 
Orsaken till att jag ville föda så naturligt som möjligt, är att jag vet att när man väl börjat mixtra med kroppen så kommer man behöva fortsätta mixtra, för det egna systemet sätts ur spel.
   Jag visste att öppnande och värkstimulerande medel skulle påverka det fortsatta förloppet liksom min första tid med mitt barn, då biverkningarna kan innebära en försenad amning och påverka anknytningen.
   Ändå valde jag tillslut att låta dem ge mig både Cytotec för att jag skulle öppna mig mer och sen även värkstimulerande, då jag efter tre dygn började bli väldigt trött.
   Återigen tror jag inte att jag hade behövt dem om jag fått föda i en annan miljö.

Jag födde i princip utan smärtlindrande medel och försökte använda mig så långt det gick av smärtlindring som inte gav biverkningar.
   Jag provade sterila kvaddlar, men hade lika gärna kunnat vara utan.
   Jag lät dem också ge mig morfin och alvedon för att kunna vila när jag behövde det inför upploppet.
   Åter igen något jag tror jag klarat mig utan om omständigheterna kring förlossningen varit annorlunda.

Trots allt hade vi en otroligt fin sista dag, där jag och Peter arbetade tillsammans i lugn och ro med
barnmorskan och undersköterskan.
   Jag upplevde inte värkarna som för smärtsamma utan uppskattade krafterna som rörde sig i min kropp.
   Ganska snabbt rörde vi oss från 1,5 cm öppen till 10.
   Och då var det dags att byta barnmorsketeam.

Utdrivningsfasen tog sen tre timmar och att det tog så lång tid tror jag berodde mycket på avbrottet och förändringen i energi som kom av bytet.
   Det var frågor som behövde diskuteras med den nya barnmorskan och jag upplevde inte att vår kemi stämde riktigt.
   Men det var inte möjligt att byta så det fick gå ändå.
   Och det gjorde det ju.

Jag fick stå på knä i sängen och krysta och när det behövdes mer kraft fick jag ställa mig på huk i sängen.
   En ställning som kändes besvärlig och otymplig.
   Jag fick blåmärken på armarna av att hålla i mig i sängkanten och längtade efter den där förlossningspoolen som skulle kunnat göra mig lite mer tyngdlös.
 
Det jag är mest ledsen över såhär i efterhand, är att jag inte fick föda fram mitt barn i samma stämning som vi haft under dagen.
   Jag tror jag upplevt det på ett annat sätt och även om det inte gått som jag hoppats dagarna innan, så hade det fortfarande kunnat bli en själslig och kroppslig upplevelse som hade varit njutbar på ett annat sätt.
   Jag var så pass närvarande och upplevde det såpass positivt att gå igenom förlossningen, att alla förutsättningar fanns.

Kan man tänka sig att jag borde vara tacksam att det gick så bra som det gick och vara nöjd med det?
   Förmodligen.
   Men jag tycker inte vi borde behöva vara det.
   Alla vi kvinnor som kunde haft möjligheten att få föda fram våra barn i större harmoni.
   För både vår skull och våra barns.
   (Samt samhällets som förmodligen kommit billigare undan då.)

Det tog några timmar efter födseln innan Linus började suga på bröstet.
   Han letade sig dit som han skulle på sina två timmar, men kom inte riktigt igång att suga.
   Dagen efter fick vi komma upp på perinatalavdelningen igen eftersom jag blödde så mycket i samband med förlossningen.
   Han kom igång att amma igen sent på kvällen.
   Dagen efter fick vi ta oss till patienthotellet och kände oss nöjda och glada.

När det var dags för 72-timmars-provtagningen visade det sig att Linus hade börjat bli gul och hade för höga nivåer av bilirubin.
   Så blir det när mitt blod inte rensats ut från hans lilla kropp fort nog.
   Det är nämligen maten han får i sig som gör att han kissar och bajsar ut det.
   Vi fick börja stödmata honom och jag fick börja pumpa mjölk.
   Jag var jätterädd att vi skulle tappa amningen, men tack och lov har han verkat tycka den är lika viktig som jag.

Han blev slö och att se honom ligga vid bröstet och inte orka suga och titta på mig med en apatisk min som bara sa att han inte ens brydde sig, var hemskt.
   Peter koppmatade medan jag pumpade och när värdena inte vände fick vi ta oss till perinatalavdelningen för tredje gången på en vecka.
   Där fick Linus ligga på solmadrass med skyddsglasögon i ett dygn.
   Tack och lov kunde jag ha honom liggandes i min armhåla på den, lyfta upp honom i famnen och amma, och lägga honom på min mage när han behövde mer närhet.
 
Efter ett dygn hade hans värden sjunkit som de skulle och han fick börja se sig om igen.
   Och på fredagen den 4e november, dagen då han beräknats komma, fick vi efter 9 nätter på sjukhus åka hem.
   På dessa 9 nätter hade jag legat i 9 olika rum.
   Allt hade gått bra och det var aldrig någon fara för varken Linus eller mig, men 9 nätter på sjukhus blev det.

På tredje dagen efter att han föddes, när vi fortfarande var på familjehotellet, fick jag min tredagarsblues.
   Jag började ifrågasätta att jag varit så envis med att inte sätta igång förlossningen tidigare.
   Nu fick ju kroppen komma igång i sin egen takt innan vi tillförde läkemedel, men kanske borde jag låtit dem sätta igång mig tidigare.
 
Kanske hade min livmoder inte blivit så trött då.
   Kanske hade vi inte behövt ta till så mycket värkstimulerande då.
   Kanske hade jag inte blött så mycket då, en typisk biverkning av de här läkemedlen.
   Kanske hade amningen kommit igång snabbare då.
   Kanske hade Linus inte fått gulsot då.

Såhär långt senare när jag fått tid att reflektera mer, blir jag ledsen att jag ifrågasatte min önskan och mina envisa försök att föda naturligt.
   Såhär i efterhand, kan jag se att sjukhusmiljön, de ständiga rumsbytena och personalbytena förmodligen skapade mer problem.
   Visst är det bra att vi har vår sjukvård för när den verkligen behövs, men ibland tror jag också att den skapar mer problem än nödvändigt.

Jag känner en längtan efter att föda barn igen.
   Mest för att få göra det lite annorlunda den gången.
   Jag vet att smärtan inte är ett problem för mig.
   Att jag genom andning och rätt stöd från mina närmaste kan klara av det jättebra.
   Nu när jag vet det skulle jag gärna lägga pengarna på en barnmorska och en förlossningspool här hemma.

Det jag uppskattat mycket är min förlossningspartner som varit fantastisk.
   Som masserat mig och tryckt på punkter.
   Som gått sakta med mig på stan när jag pausat för värkar och som baddat min panna och givit mig saft att dricka.
   Som funnits där för mig med sin kärlek!

Jag har verkligen uppskattat doulan, som förberett oss så väl.
   Som funnits med under hela förloppet, med klokskap och praktiskt handlag.
   Och personalen på framförallt perinatalavdelningen, som jag under den här tiden hann lära känna ganska väl.
   De fick mig att känna mig trygg i min mammaroll, och svarade på alla mina frågor om amning och sömn och allt vad man nu kan undra över som nybliven förälder.

Jag är tacksam över att mitt barn föddes friskt.
   Att jag själv fick dra ut honom ur min kropp.
   Trots att det finns annat jag önskar blivit annorlunda, är jag väldigt nöjd över att jag var så väl förberedd att jag kunde göra medvetna val.
   Och jag fick det jag önskade i mitt förlossningsbrev, jag fick uppleva min förlossning ordentligt.

Att vara någons mamma

Jag har alltid varit väldigt självständig och nog ofta känt mig ganska ensam i livet.
   Jag har bott själv i många år och trivs också väldigt bra med mig själv.
   Men jag har också alltid längtat efter att få tillhöra ett "vi".

Jag har varit rädd att inte räcka till.
   Att inte vara god nog åt den som älskar mig.
   Att människor ska tröttna på mig om jag inte är intressant nog.
   Ofta inte vågat sätta mina behov främst, av rädsla att inte ge tillräckligt till någon annan.
   Eller vara för krävande.

Så hamnade jag äntligen i en vuxen relation med någon som, liksom jag, ger och tar emot.
   Som verkar älska mig oavsett.

Och nu har jag fått barn.
   Och utforskar en annan slags kärlek.
   Inte den ovillkorliga jag själv känner för honom, den förväntade jag mig.
   Mer hans för mig.

Jag har svårt att ta in vad han måste känna för mig.
   Just nu för att jag är hans främsta anknytning förstås.
   För att jag har hans mat.
   För att jag håller honom trygg.

Jag ser hur han tittar på mig.
   Hur han håller kvar just min blick när det är nya människor närvarande.
   Hur han brister ut i ett stort leende när jag pratar med honom.

Och jag märker att jag blir förvånad.
   Att hans kärlek för mig är så självklar.

Och jag blir förvånad över att han fortfarande vänder sig mot mig.
   Trots att jag får honom att gråta när jag ger honom näsdroppar.
   Trots att jag inte alltid kan trösta honom direkt när han är ledsen.
 
Trots det ler han mot mig.
   Och jag anar att vad jag än gör, så kommer han att fortsätta le mot mig.
   För så är han liksom programmerad.

Tids nog kommer hans kärlek till mig att baseras på hur jag faktiskt är mot honom.
   Men för en ganska så lång tid fram över, är den ovillkorlig.
   Och jag tycker det är jätteläskigt.
   När jag tillåter mig att känna det.
   För hur kan jag någonsin vara "god nog" för den kärleken?

Och som idag, när jag varit ledsen och trött och gråtit en massa.
   Då ligger han där tyst och tittar på mig.
   Och så spricker han upp i det där leendet.
   Som gör att jag också börjar le genom tårarna.

Och jag vill inte att han ska behöva mötas av annat än leenden.
   Men jag vet också att livet får innehålla allt.
   Att det också får innehålla mina tårar.
   Att de inte skadar honom.
   Men delar av mig har svårt att acceptera det.

Jag vet att jag inte behöver vara perfekt.
   Att perfekt inte heller skulle vara perfekt.
   Så jag försöker vila i det.
   Att jag gör så gott jag kan.
   Och att det räcker.
   Att det räcker att jag älskar honom.