Aktiehandel

Jag är tjänstledig ett år, utan inkomst. Jag tycker det är lite spännande att se hur det ska lösa sig. Jag är, konstigt nog kanske, inte alls orolig utan, som sagt, mest nyfiken.
   Jag har sett över vad jag har sparat och jag har lite aktier. Såna som det investerats i när jag var yngre, sånt som bara alltid funnits där utan att jag gjort något åt det.

Det här är ett år jag gett mig själv. Ett år med tid som jag får spendera som jag vill, utan en chef, utan en arbetsbeskrivning. Jag skriver, läser, jobbar med mig själv, jobbar med andra, försöker vara lyhörd för vad Gud vill att jag ska ägna tiden åt, övar mig i att följa ledning. Är på upptäcktsfärd för att finna det Guds rike som Jesus säger finns i oss. Det är kul, ibland jobbigt, oftast intressant och givande.
   Jag tänker på vad Jesus säger till sina lärjungar i Lukasevangeliet: "Bekymra er inte för hur ni skall få mat att leva av eller kläder att sätta på kroppen. Livet är mer än födan och kroppen är mer än kläderna. Tänk på korparna, de varken sår eller skördar, de har varken förrådskammare eller lador, men Gud föder dem.
   Tänk inte på hur ni skall få något att äta och dricka, och oroa er inte. Allt sådant jagar hedningarna i världen efter. Men er fader vet att ni behöver detta. Sök i stället hans rike, så skall ni få det andra också. Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket.
   Ty där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara.
 

Så tänker jag då, kanske att jag kommer sälja några aktier för att istället investera i mig själv. Helt ärligt kan jag inte tänka mig något bättre att investera i just nu. Och vilken spännande tanke och vilken fin känsla att tycka att det känns som mest värt att investera i. Mig själv. Mitt liv. Mitt hjärta.
   Och vilken slags utdelning tycker jag mest är värd mina pengar. Tja, personlig utveckling eller vad jag nu har att komma med här i världen, det känns inte så dumt faktiskt. Det är jag villig att investera både tid och pengar i.
   Och ja, helt ärligt, så tror jag att jag kommer att ha allt det som jag behöver. Alltid.

Vatten över huvudet

Ibland undrar jag om jag tagit mig vatten över huvudet. Är ute på för djupt vatten. Öppnat upp, simmat neråt, flugit uppåt, utvidgats, lossat förtöjningarna, vänt ut och in på och helt enkelt lösts upp i atomer.
   Det är lite mycket nu. Och ibland är det lite svårt att bromsa så idag blev det lite härdsmälta. Eller det går ju inte alls att bromsa. När man liksom bytt universum, så är det liksom ingen återvändo. Det går inte att byta tillbaka.
   Världen är annorlunda. Jag funkar annorlunda. Jag är medveten om vad som pågår i mig och runt mig på ett nytt sätt. Och det är jättespännande, men det innebär också en ny känslighet. Och jag håller inte tillbaka på samma sätt som förut, vilket ju innebär lite nya situationer.

Och så när det blir kaos i mig, så ser jag det liksom samtidigt. Och jag ser mina reaktioner och jag förstår varför och ser samband och tar en avstickar in i någon känsla för att se var den bottnar och jag fascineras över vad som sker samtidigt som jag är mitt i det.
   Och så satt jag här och tänkte, I am loosing my mind. Och så insåg jag hur roligt det är när man försöker identifiera sig lite mindre med sitt mind och lite mer med sin själ. Att det ju på nåt sätt är vad man strävar efter, loosing my mind. Fastän man så klart ska fortsätta använda sin hjärna, bara inte vara så låst och omedveten i sitt tänkande.
   Och jag ser ju som alltid, det är det här jag bett om. Det kommer klarna, jag kommer förstå, jag kommer att få distans till det och jag kommer komma ut på andra sidan om. Med en större förståelse och lite fler erfarenheter.

Men det är också i en stund som denna, som jag inser hur dålig jag blivit på att vara självdestruktiv. Jag har slutat dricka alkohol igen, jag har inte bitit av mig naglarna, jag gick till affären för att köpa mig något gott och kom hem med lax, avocado och mineralvatten. Jag har gammeldags vaniljglass (som är min favorit) i frysen, men eftersom jag håller mig ifrån laktos, gluten och socker för tillfället nöjer jag mig med en ruta mörk choklad och en satsuma.
   Ja, något har ju hänt, det märker jag ju. Även i obalans är jag inte vidare obalanserad. Så jag väntar ut det. Avvaktar, med lite spänning faktiskt, vad som ska hända sen. Och vet ju det jag vet, allt går över.
   

Mindfulness

Jag var på en helgutbildning i Mindfulness Based Leadership Training. Hur man använder sig av mindfullness när man har en ledarposition på jobbet helt enkelt.

   Vi var på en vacker gård på landet och jag som vant mig vid att följa pilar, blev väl mottagen.

   

Vi gjorde en del övningar och en var att med ögonbindel på bli ledd runt i ett rum. Sen fick man även prova på att leda någon som hade ögonbindel på. Sen var det dags för nivå svårare. Vi skulle på led, med ögonbindlar på, gå ut ur huset, nedför trappsteg, över en gårdsplan och in i ett annat hus där vi skulle äta.

   Jag fick ett par händer att hålla i, en person på varsin sida och sen började vi gå. 

   Jag kan tillägga att jag är döv på ett öra så jag hör inte varifrån ljud kommer, jag har också svårt att separera ett ljud från andra, till exempel om det är flera röster samtidigt, särskilt om jag inte kan se de som talar. Dessutom hade jag mitt döva öra framåt, så jag hörde knappt instruktionerna från personen framför i alla fall. Dövheten gör också att jag har väldigt dålig balans när jag inte kan använda ögonen för att balansera.

   Så ganska snart var det ett litet trappsteg ner och jag hamnade lite ur balans. Bara ytterst lite, men nog för att dra igång en stark reaktion i mig. Det kom en enorm våg inombords och jag övervägde i nån tiondels sekund om jag skulle släppa fram den eller stoppa undan. Jag hörde andra skratta och ha roligt, men jag övar mig ju i att var sann, att inte stoppa undan, så tårarna fick börja rinna och jag grät ordentligt.

Jag blev rädd helt enkelt. Det visade sig att jag gick sist och att personen efter mig var en av ledarna som gick utan ögonbindel, så hon märkte ju vad som hände. Hon såg till att hålla i mig med båda händerna när vi gick vidare och jag beslutade mig för att fortsätta.

   Om ni inte märkt det så övar jag mig ju i tillit och sårbarhet. 

   Kvinnan framför märkte också att jag var rädd så hon kramade min hand och gick med mig nära. Ledaren längst fram frågade om jag var okej och ville fortsätta. Jag kände mig omhändertagen helt enkelt.

En tanke kom längs vägen. Jag borde berättat tydligare att jag är döv på ett öra. Jag borde sagt ifrån. Jag borde bett om tydligare ledning. Jag borde tagit ansvar. 

   Men så insåg jag att orsaken till att jag inte gjorde det var att jag alltid försökt göra det och att det är enormt tröttsamt. För man kan helt enkelt inte förbereda sig för allt eller gardera sig helt, man kan inte ha kontroll. Det förstärker bara min känsla av att jag måste ta tag i allt själv. 

   Och jag hade ju fått höra att när det gäller mindfulness så handlar det inte om att sitta och meditera i ett ostört rum, med perfekta förutsättningar, utan att mitt i de störningar som finns i vardagslivet, kunna nå in i sig själv och uppleva en medvetenhet i sig själv och en valfrihet i reaktioner. 

   I verkliga livet vet inte andra alltid att jag är döv på ett öra och de som gör det glömmer oftast bort, så övningen var perfekt för att lära mig hur jag kan jobba med det, oberoende av hur andra hanterar saker. 

  

När vi kom in i matsalen fick vi stå kvar en stund och jag kände en impuls att gå ut, gå undan och gråta. Men så insåg jag att det är så jag gör. Jag drar mig undan, tar hand om det själv. Så jag stod kvar i gemenskapen. Lät några tårar till rinna. Kände hur det la sig i mig, när jag bekräftade att jag såg och att jag kände. 

   Så lät jag mig ledas till en stol och jag satt där och kände in var jag var då. Inte längre kvar i det jobbiga.

   Jag upptäckte att jag kunde hamna i det igen, men varför skulle jag göra det, det var ju över. 

   Istället satt jag ock upplevde tryggheten och lugnet i att sitta still på en stol klädd i mjukt fårskinn. 

När vi sen delade våra upplevelser i grupp kunde jag berätta om det som hänt och resonera kring det, utan att känna mig som ett offer. Se det som en, från Gud mästerregissören, välregisserad övning i mindfulness, tillit, sårbarhet, överlåtelse och att vara i nu.

Då och nu

Min fina vän Loulou Nyman har haft vernissage idag. Hon har målat på plats i nordnorge, från Mörkertid till Midnattssol. Målningarna påminde mig om mina vandringar. Från mörker till ljus, övergångar.

Jag ställde mig nära, nära, insöp detaljerna. Hon blandar material, akrylfärg med sand, papper och fjädrar. Helt plötsligt dök det upp gestalter, eller träd i färgen. Kristus fann jag i en målning. Hon är präst också Loulou, så säkert vill han
vara med.
 
På olika håll ser man olika saker. Som med livet.

Jag börjar få perspektiv på mitt år, på vandringarna. Eftersom jag är tjänstledig har jag tid. Jag sitter och skriver om det som varit och jag ser med andra ögon. Det är befriande. Jag kan välja att zooma in på detaljer eller så kan jag se i större sjok. Få överblick.



















Jag inser att tillbakablickar ger kunskap och förståelse, men jag ser också mer och mer att det inte spelar så stor roll. Då. Allt bleknar. Nu, det är grejen.
   Jag mötte vänner i kväll som jag inte träffat på ett år. Ett år som vänt upp och ner på mitt liv. Det var spännande att ses igen. Och jag insåg det jag vet, tiden spelar ingen roll. Jag är jag och de är de och vi möts nu. Hur länge sen det är sen sist spelar ingen roll. Nu är nu och ända in i evigheten. Och det var härligt att ses nu.
   På galleri Konstart på Hökens Gata 11 i Stockholm kan ni se målningarna fram till den 18e september.