Stötestenen

I fängelset har vi startat en samtalsgrupp för en av avdelningarna. 

   Vi utgår ifrån Olle Carlssons bok 12 steg för hopplösa, som baseras på 12-stegsrörelsens steg.

   Men de har anpassats lite till att gälla inte bara den som brottas med ett missbruk av något slag, utan alla oss som har våra destruktiva mönster i livet eller problem vi inte kan lösa. 

Det var killarna själva som kom och efterfrågade en samtalsgrupp och jag kände att formen kanske kunde passa. 

   De är nu 6 killar som ses och vi kom i tisdags till det andra steget. 
   Det första steget handlar om att inse och erkänna sin maktlöshet. 

   Att jag inte kan kontrollera allt och har saker som jag själv inte kan klara av att hantera. 

Det andra steget handlar om tillit. 

   Att våga öppna sig för att det finns en lösning utanför mig själv. 

   Att det finns en kraft som är starkare än min egen som kan hjälpa mig. 

   

Och två av de frågor vi reflekterade över var: 

   Vem eller vad lever jag djupast för? 

   Och Vem eller vad är min högre kraft och vad betyder den för mig?. 

Och det fanns något som var återkommande i deras svar om vad som är viktigast i livet. 

   Och det var familjen. 

   Den saknade, efterlängtade, där tanken på den fick dem att orka, den de oroade sig för, var rädd att inte få träffa igen, kände skuld inför. 

   Familjen. 

Frågan om den högre kraften var svårare. 

   För vad är det som kan bära när det viktigaste brister? 

   När mina familjemedlemmar inte kan förlåta mig.

   När jag förlorat vårdnaden om mina barn.

   När jag inte vet om min familj som bor i Afghanistan eller Syrien fortfarande lever, för jag kan inte ha kontakt med dem. 

Och den frågan är nog svår för de flesta av oss. 

   Även för den som säger sig tro på en Gud, kan det vara svårt att lita till att den högre kraften faktiskt är något jag kan förlita mig på i livet. 

   Någon som bär.

Tillit krävs för att våga överlåta sig till den högre kraften. 

   Tillit som också krävs för att vara nära i en familj eller med människor i sin närhet.

   Att verkligen vara den man är, med alla sina brister och fel. 

   Att våga blotta sig, vara skör, uttrycka vad man vill och behöver, lita till att man är älskad. 

   Tilliten, oj den är svår. 

Vi lever i ett samhälle som uppmuntrar individualitet, att vara sin egen lyckas smed. 

   Som ser till friheten, men kanske inte lika mycket till den potentiella konsekvensen av den, ensamheten. 

   Och många är vi som går igenom livet ganska ensamma. 

   Som sliter för att få ihop livspusslet.

   Som inte har så mycket av ett nät omkring oss. 

   Som inte direkt har någon att ringa när det känns hopplöst. 

   Som fastän vi inte sitter i en cell på ett fängelse, ändå kan känna oss så avlägsna från andra människor.

Och när jag funderar över vad en familj är så funderar jag också över vad en församling är. 

   För jag tänker att församlingen borde vara som en förlängning av familjen. 

   Är det mötesplatsen dit jag får komma och vara mig själv, med mina fel och brister? 

   Där vi lyfter varandra, ser till att leta fram det sanna och det fina och det varma och det trygga? 

   Är det här vi finner gemenskap? 

   Är det här vi gestaltar det Guds rike som Jesus säger finns inom oss och som jag tänker att vi är kallade att försöka sprida ut här i världen? 

   Känner du det så? 

   Du, du, du… jag? 

När jag höll på och separerade och kände mig väldigt ensam, funderade jag ibland över varför jag inte kände att jag kunde gå till min församling för att känna den där gemenskapskänslan jag så desperat längtade efter. 

   Varför har vi så svårt att skapa de rummen, också i kyrkan? 

   De finns, jag har hittat dem, men det har inte varit ofta. 

Och det är därför jag också älskar att vara fängelsepräst. 

   För där är vi, där möts vi. 

   Vi trasiga människor som behöver få dela vår sorg, vår osäkerhet, vår ensamhet, vår oro, vår skam. 

   Men också söka oss framåt tillsammans. 

   Hitta den där enorma kraften som faktiskt kan bära oss. 

Och när vi delar våra upplevelser och tankar i gruppen på fängelset, för jag delar också, så kan vi spegla oss i varandra. 

   Vi kan påminnas om att andra också brottas med svårigheter. 

   Känner sig maktlösa, eller kanske vågar känna tilliten som någon annan saknar. 

   Vi kan inspireras av varandra, men också känna tröst och hopp och gemenskap. 

   Jag är inte ensam. 

   Det finns andra. 

   Även när de som i vanliga fall gör livet värt att leva är långt borta och kanske kommer vara det för en väldigt lång tid. 

Och jag tror att vi så sällan möter det i kyrkan, för att det nog är svårare att hitta den där kraften om vi inte desperat söker den. 

   I det vardagsmysiga så är inte behovet av en Gud lika stort. 

   Och det är ju bara att gå tillbaka till källan, vilka var det som främst blev berörda av Jesus och hans förkunnelse? 

   Det var de utstötta, de med spetälska eller blödarsjukdomar, de ensamma och fördömda, kvinnorna, de i samhället som inte var i toppen. 

   Och det innebär inte att Gud inte är för alla! 

   Men det visar på att mötet ofta sker på riktigt när vi vågar vara blottade och sårbara, när vi vågar behöva varandra, för ingen av oss är perfekt eller osårbar. 

Så jag skulle vilja låta Jesus vara en stötesten för oss.

   En utmaning och påminnelse om att vi har ett jobb att göra i att skapa den här mötesplatsen där hans visdom får bli verklighet. 

När Jesus hade avslutat sina liknelser lämnade han trakten. Han kom till sin hemstad, och där undervisade han i synagogan så att man häpnade och sade: ”Varifrån kommer den mannens visdom och underverk? Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? Och bor inte alla hans systrar här hos oss? Varifrån har han då allt detta?” Så blev han en stötesten för dem. Men Jesus sade till dem: ”En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem.” (Matt 13:53-57)

När den fjorton dagar långa bröllopsfesten var över som Raguel hade svurit att hålla för sin dotter, gick Tobias in till honom och sade: ”Låt mig ge mig av nu, för jag förstår att far och mor tror att de aldrig skall få se mig mer. Jag ber dig fader, att du låter mig resa hem till min far. Jag har redan berättat för dig hur det var med honom när jag for.” Raguel svarade: ”Stanna här, min pojke, stanna kvar hos mig, jag skall skicka folk till din far Tobit med underrättelser om dig.” - ”Nej, aldrig”, sade Tobias, ”jag ber dig att du låter mig resa härifrån till min far.” Då lät Raguel det bli så: Tobias fick ta sin hustru Sara och hälften av Raguels egendom, tjänare och tjänsteflickor, kor och får, åsnor och kameler, kläder, pengar och husgeråd. Han önskade dem lycklig resa och gav Tobias sin avskedshälsning: ”Lycka till, min pojke, lycklig resa! Må himlens herre låta allt gå väl för er, för dig och för din hustru Sara. Måtte jag få se era barn innan jag dör.” Och till sin dotter Sara sade han: ”Visa aktning för din svärfar och svärmor, min dotter, ty från denna stund är de dina föräldrar, alldeles som vi som gav dig livet. Gå i frid, min dotter. Måtte jag bara få höra gott om dig så länge jag lever.” Efter denna avskedshälsning lät han dem ge sig av. Så lämnade Tobias Raguels hus frisk och glad, och han prisade himlens och jordens herre, som råder över allt, för att hans resa hade gått lyckligt. Han prisade också Raguel och hans hustru Edna och sade: ”Måtte det lyckas mig att hedra dem så länge de lever.” (Tob 10:7-13)

Jag tackar Gud, som jag liksom mina förfäder tjänar med rent uppsåt, och minns dig ständigt i mina böner, dag och natt. Jag minns dina tårar och längtar efter att få se dig igen för att fyllas av glädje. Jag har blivit påmind om den uppriktiga tro som finns hos dig och som fanns redan hos din mormor Lois och din mor Eunike; jag är viss om att den finns också hos dig. (2 Tim 1:3-5)