Jag cyklar ju mycket!
Överallt faktiskt eftersom jag inte har körkort.
Och ibland så kommer såna gångtunnlar som man svischar igenom.
De är ofta mörka.
Särskilt nu när solen skiner utanför.
Jag cyklade igenom en härom dagen och insåg att jag varje gång tänker att jag inte ser hur marken ser ut i den.
Det är för mörkt.
Jag saktar inte ner utan kör bara vidare, in i mörkret.
Och hoppas att det inte finns någon grop eller stora stenar eller annat som kan störa min väg och kanske till och med få mig att krascha.
Varje gång jag inte ser tunnelns golv, så tänker jag det.
Men jag saktar sällan in.
Min pappa sa till mig en gång, när jag hade tänkt sluta på mitt jobb för att pilgrimsvandra och kanske skriva en bok, att det är som när man ska hoppa mellan isflak i vattnet.
Man måste känna sig för med foten och se om nästa isflak håller, man kan inte bara hoppa.
Men jag visste redan då och är ännu säkrare nu, att jag inte är sån.
Jag hoppar!
Och det är inte för att jag är särskilt risktagande, jag gör det inte totalt omdömeslöst.
Jag har faktiskt både tänkt och känt efter, bara på andra sätt.
Men främst har det nog att göra med min Gudstro och syn på livet!
Och det handlar inte om att jag tror att Gud ser till så att det aldrig kommer att ligga en stor sten där i tunnelns mörker, det kan det fortfarande göra.
Det handlar inte heller om att jag ”efteråt”, skulle kunna säga till Jesus, ”Om du var där, hade jag aldrig kraschat!”.
Men det handlar om upplevelsen av att ha en grundinställning av tillit i livet.
Och på samma sätt som jag cyklar genom tunnlarna, försöker jag lita till min känsla av åt vilket håll jag ska gå.
Och att då inte tveka, utan gå, göra, hoppa.
Och det är mycket hoppande nu!
Jag har fått ett nytt jobb, som fängelsepräst, ett jobb jag inte ens haft en ordentlig intervju inför.
Så då behövde jag en bostad, på en ny ort, så jag har köpt ett radhus som jag inte hunnit se på grund av Coronan.
I en stad jag faktiskt aldrig ens varit i.
Men allt känns rätt.
Det finns ingen oro i mig.
Konstigt nog kanske.
Men jag flyttar ju närmare min familj, min släkt, mina gamla vänner.
Och jag följer mitt kall.
Faktiskt ett ursprungligt kall.
Innan jag blev präst kände jag att fängelsepräst var vad jag ville bli och nu får jag bli det igen.
Det var också min första tjänst efter pastorsadjunktsåret.
Men att flytta, byta jobb, starta något helt nytt, handlar för mig också om ett slags epokskifte.
Där jag kan göra bokslut, sätta punkt, se över det som varit och rensa, för att skapa plats för det nya.
Och ser jag mig om, så sker de här processerna överallt nu.
Det är så många jag möter som också går igenom stora livsförändringar.
Liksom vårt samhälle, så många andra samhällen världen över och också vår kyrka.
Vi får en möjlighet att verkligen se över våra strukturer, värderingar och levnadsmönster.
Lever vi på ett sätt som leder till mer liv?
För vårt samhälle, för vår värld, för våra medmänniskor och oss själva?
Vilka gamla stelnade sätt att göra saker på eller vara behöver vi bryta med?
Var behöver vi mer kärlek, mer medmänsklighet, mer omtanke?
Mer rättvisa och mer jämlikhet?
På vilka sätt kan vi behöva vara föraktade obekväma hörnstenar i våra omgivningar.
När och var är det viktigt att vi står upp för ljuset och kärleken?
Står upp för att stå kvar i tillit, att göra de nödvändiga förändringarna, men inte utifrån rädsla, utan utifrån kärlek.
Alltid utifrån kärlek.
På andra sidan gångtunneln skiner solen igen, men väldigt ofta gör den ju inte alls det.
Men ändå handlar det om att fortsätta cykla, fortsätta hoppa, fortsätta stå kvar och fortsätta leva.
En gång hoppade jag också hit.
Ner till Skåne, till något okänt, som också ledde mig till Torns församling.
Den första tjänst som dök upp när jag sökte efter en halvtidstjänst i Lund.
Som om det var meningen.
Och när det nu är dags att hoppa vidare, så är det ju inte för att jag specifikt vill lämna församlingen, utan för att vägen helt enkelt kallar mig vidare.
För att jag svarar ”Ja!” på frågan ”Tror du detta?”.
Till den Gud som är Skaparen som jag vet ville och vill våra liv.
Gud som är Befriaren som kom för att tala om för oss att vi alla är fria, fria att leva våra liv utifrån den tillit vi fötts in i även när det verkar omöjligt.
Och så Gud som är Livgiverskan som blåser rakt in i mig och vidare ut genom mig, genom oss alla, vidare och vidare.
Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg, och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. När Marta hörde att Jesus var på väg gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma. Marta sade till Jesus: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” Jesus sade: ”Din bror kommer att uppstå.” Marta svarade: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.” Då sade Jesus till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Hon svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.” (Joh 11:18-27)
Nästa dag samlades de högsta styresmännen samt de äldste och de skriftlärda i Jerusalem. Översteprästen Hannas var där liksom Kajafas, Jonatas och Alexandros och alla av översteprästerlig släkt. De lät föra fram apostlarna och frågade dem: ”Genom vilken kraft eller i vems namn har ni gjort detta?” Då fylldes Petrus av helig ande och svarade dem: ”Ni äldste och folkets ledare, när ni i dag ställer oss till svars för en välgärning mot en sjuk och vill höra hur han har blivit botad, då skall ni veta, ni alla och hela Israels folk, att det skedde genom nasarén Jesu Kristi namn. Tack vare honom som ni korsfäste och som Gud har uppväckt från de döda står den här mannen frisk framför er. Jesus är 'stenen som föraktades av' er 'husbyggare men blev till en hörnsten'. Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.” (Apg 4:5-12)
Herren visade sig för Abraham i Mamres lund. Abraham satt i tältöppningen under den hetaste tiden på dagen. Han såg upp och fick se tre män stå där framför honom. Då reste han sig från sin plats i tältöppningen och skyndade emot dem och kastade sig till marken. ”Herre”, sade han, ”visa mig den hedern att du inte går förbi din tjänare. Låt mig hämta lite vatten så att ni får tvätta av era fötter. Sedan kan ni lägga er och vila under ett träd, så tar jag fram lite mat som ni kan styrka er med innan ni fortsätter — nu när ni ändå har kommit vägen förbi.” De svarade: ”Ja, gör det!” Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: ”Fort, tag tre mått av det bästa mjölet och baka bröd.” Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att anrätta den. Han tog tjockmjölk och sötmjölk och kalven som han låtit anrätta och satte fram åt dem. Själv stod han bredvid dem under trädet medan de åt. (1 Mos 18:1-8)
