Jag skriver inlägg efter inlägg som jag sen inte lägger upp.
När jag tittar tillbaka på de opublicerade, så handlar de mycket om ensamhet.
Om det jag brottas med, men inte vågar/vill blotta.
Det handlar också mycket om tro.
Om vad det är för kyrka vi har skapat oss.
Om relationen till Kristus!
Ja, Kristus, inte Jesus, utan Kristus, den uppståndne.
Den som fortfarande lever, bortom döden i evigheten.
Men så flödande lever och verkar genom alla dem som öppnar sig för den kraften.
Jag läste nåt om Clara och Katarina, två kyrkor som drar människor på ett annat sätt än andra inom Svenska kyrkan.
Man kan fundera över varför, men just idag känner jag att det är för att där utgår vi ifrån vår brustenhet, den behöver aldrig förklaras.
Sen behöver vi inte mötas bara genom den, men den får alltid finnas.
Tillsammans med heligheten såklart.
Den djupaste mänskligheten och gudomligheten får mötas.
Jag går en kyrkoherdesutbildning som också väcker tankar.
Hörde en kommentar om att ett problem med kyrkans arbetslag är att vi ser oss för mycket som en familj och för lite som en arbetsplats.
Jag höll med och tyckte det var en intressant iakttagelse.
Men nu börjar jag undra om det inte är tvärt om.
Vad är det att vara kyrka?
Att vara församling?
Måste det inte börja ur en gemenskap, en mötesplats för bedjande och levande människor.
Där vi tillsammans utforskar livets dimensioner och söker oss fram till Guds rike.
Gör ni det i din församling?
Upplever du det så med dina kollegor?
Får du hjälp att hela din brustenhet?
Får du lov att sjunga ut din livsglädje?
Får du plats med allt det som är du?
Det är klart att vi inte är en vanlig organisation, en vanlig arbetsplats.
Kristus ska ju leva genom oss.
Få ta plats där vi samlas.
Och då behöver vi också verktyg för att hantera det, och det är väl vårt uppdrag!
Att inte bara bli en samling människor som beklagar oss över hur svårt livet är eller som ältar, eller fastnar.
Hur blir vi en gemenskap som hjälper varandra till växt och utveckling, till accepterande och frid?
När vi alla brottas med samma saker, den grå hösten, julstressen, småbarnsåren, knakande relationer, verklighetsflykt, bristande självkänsla, prestationsångest, fyll på vad du tycker passar...
När jag sitter hemma och gråter, vaknar jag upp till den absurda insikten att jag har det bästa jobbet, som handlar om det största och djupaste och fullaste i livet, med en arbetsgivare som är självaste Gud, och ändå sitter jag hemma och gråter.
Och jag rör mig alldeles för sällan bland de här största, djupaste och fullaste områdena i jobbet.
Och jag tänker på alla människor som sitter hemma och gråter.
Som är ensamma.
Som är trötta.
Som saknar hopp.
Som vill hitta mening.
Som vill bidra.
Som vill dela.
Som vill få nå ut med allt det som är de.
Varför är inte alla våra församlingar naturliga mötesplatser dit människor vänder sig för gemenskapens värme och tröst.
En plats dit man bara kan gå och få vara.
Och sitta kvar en stund.
Inte behöva gå hem när gudstjänsten är över.
Inte så vi kan sitta tillsammans och gråta.
Jo, kanske en stund det också.
Men sen kan vi kanske hitta vägar fram genom livet som gör att vi tillsammans ser ljuset.
En plats där vi alla kan få stråla med våra olika gåvor, mötandes varandra, delandes.
Där vi slänger bort hierarkierna och ordningarna och bara möts i Anden.
I kroppen och i själen och i att bara låta det flöda.
Där nyfikenhet och kreativitet får finnas.
Där människors upplevelser och livsberättelser får finnas.
Där Gud får finnas!
Och jag står snart inte ut längre.
Med det totalt meningslösa i att skapa gudstjänster för några få, där jag ständigt måste använda ordet Herre, när människor brottas med sina liv, gråter, sliter, funderar och vill en massa annat.
När jag vill en massa annat.
För jag hör dem, de som vill!
Och jag hör dig, där inne i mitt inre som också skriker efter mer.
Eller är det bara jag?
Är det bara jag som inte hittat rätt?
Är det bara jag som inte vågar?
Är det bara jag som längtar?
Är ni andra redan där?
Får ni det ni behöver?
För jag står inte ut med mig själv längre heller, när jag inte gör vad jag kan för att förändra det här!
Om inte kyrkan är mötesplatsen för allt det som rör livet, varför finns vi då?
Tar vi verkligen vårt uppdrag som Kristus kropp i världen på allvar?
