Han kom in i Jeriko och gick genom staden. Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: ”Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.” Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: ”Han har tagit in hos en syndare.” Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ”Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.” Jesus sade till honom: ”I dag har räddningen nått detta hus —han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.” (Lukasevangeliet kapitel 19, vers 1-10)
”De gav mig en till chans och det har jag aldrig gett någon, och då började jag skämmas över mig själv!” Nåt sånt sa Jackie Arklöv i en intervju efter att ha tillbringat tid i Klosterprojektet på Kumla för några år sen.
Jackie Arklöv som några av er kanske minns som en av polismördarna i Malexander.
Jag har tidigare jobbat som fängelsepräst och även innan det var jag väldigt intresserad av Klosterprojektet på Kumla dit interner fick komma på retreater i stillhet och tystnad för att leva klosterliv under en tid och titta inåt.
Så jag skrev mina uppsatser under studierna i både etik och religionspsykologi om kvinnor och män i fängelse och deras upplevelser.
Då stötte jag också på det här citatet av Jackie Arklöv.
Och det har blivit kvar hos mig.
För det säger så mycket om det man gjort på Kumla, det man gör inom fängelsesjälavården i stort och även i hela vår kyrka. Vi säger "Jag ser bortom allt du gjort, in i dig, ser vem du är, ser att du är ett älskat barn av Gud och det behandlar jag dig som".
Du är inte dina handlingar!
Och du har alltid ett val, hur du vill fortsätta ditt liv.
Det är aldrig försent!
Aldrig!
Hur illa det än gått!
Det är aldrig försent!
Och jag vet av egen erfarenhet att det händer något med människor när man möter dem så.
Det är en annan människa som kommer fram.
Den som är där innanför, ibland väldigt långt innanför.
Jackie Arklöv beskriver också det som händer med Sackaios i dagens text.Att det handlar om att följa ett gott föredöme.
Att det är vad som förvandlar människor.
Inte när vi straffar dem.
När vi aldrig låter dem glömma vad de gjort.
Utan tvärt om.
I en undersökning som man gjorde inom kriminalvården i Kanada om vad som minskade risken för återfall hos kriminella, visade det sig att hot om straff ÖKADE risken för återfall.
Det bidrar bara till den negativa spiralen.
Det som däremot minskade risken absolut mest, var nya positiva bekantskaper och föredömen.
Att få möta människor som handlade på helt andra sätt.
Som hade helt andra slags liv.
Som visade på vilket slags liv som är möjligt!
Också för den som aldrig varit i närheten av det.
För hur sjutton ska man ens förstå att man har ett val om man aldrig sett något annat.
Om man aldrig blivit inbjuden.
Om alla runt omkring en lever på samma sätt.
Jesus lärde ut en del genom det han sa, men det mesta av hans undervisning kom ju ur hur han betedde sig.
Vilka han talade med, vilka han åt hos, vilka han kallade att följa honom, hur han slutligen red in i Jerusalem mot korset och uppståndelsen.
Han lärde ut med sitt liv.
Kan vi ta in det och inte bara lyssna till en man som hette Jesus, utan också kanske inspireras av hur han levde, vad han gjorde?Hur kan vi vara goda föredömen?
Hur kan vi ge människor en möjlighet att vara sina bästa jag?
Se längre, se dit in, kanske försöka se utan att döma.
Hur svårt är inte det.
Som präst och kanske särskilt fängelsepräst, så har det här varit väldigt enkelt.
Jag har gått in i möten med människor i mitt arbete, helt rent.
Utan förutfattade meningar, utan att veta varför de sitter i fängelse, vad de gjort, med intentionen att se människan där inne.
Som privatperson är det ju betydligt svårare.
Som privatperson önskar jag ju att jag skulle klara av det oftare, men det är klart att jag också ibland står där i gruppen ”Alla som såg det mumlade förargat”.
Tyvärr.
Men vi är väl inte mer än människor.
Det är väl därför vi behöver påminnas om att vi är okej ändå. Om vi nu är Jackie Arklöv, Sackaios, Ellen eller någon annan.
Det är okej.
Det är okej att vi är människor.
Att vi inte alltid klarar av att vara som Jesus.
Men.
Men!
Vi kan faktiskt försöka hjälpas åt att peppa varandra att vara lite mer så?
Att möter vi Jackie Arklöv eller Sackaios eller vår granne vi inte gillar eller handläggaren på försäkringskassan eller vårt ex eller personen vi är i konflikt med just nu eller oss själva i spegeln när vi inser att ”Skit också det är ju jag”, så kan vi försöka göra som Jesus.
Tänka ”Jag fattar att det här inte är du, att det här är den du blev, för att du behövde det, för att din mamma blev arg på dig när du stolt kom hem och berättade att du köpt en tröja på billigaste rean och hon tyckte att du borde stulit den (för övrigt en sann historia från fängelseprästtiden)”.
Kan vi försöka omfamna våra inre Sackaios och i öppenhet se på dem vi möter och förstå att deras väg hit, förmodligen inte har varit den enklaste.
Kanske klarar vi ibland att låna Jesus blick och genom den hjälpa till att göra världen lite bättre.
Ge andra människor och oss själva en till chans.
