Dejta

Att våga dö och låta få uppstå.
   En genomgående rörelse i livet och så väldigt nödvändig.
   Jag återkommer till den hela tiden.

Att släppa taget utan en plan.
   Bara med vetskapen om att man måste gå hela vägen.
   Så vi lät det dö.
 
I sorg och ångest och en del ilska lossnade fästena.
   Vi lät oss dö.
   Och vi flyttade isär.

Och så började vi prata.
   Och så började vi känna.
   Och så bestämde vi oss för att börja dejta - varandra.

För när alla måsten och borden och det vardagliga nötet försvann, försvann också hindren för känslorna att flöda.
   När vi slutade kämpa, kunde något få ta plats utan ansträngning.
   Det som alltid funnits där, men blivit instängt.

När vi slutade anpassa oss, kunde vi se varandra på nytt.
   Se oss själva på nytt.
   När vi trasslade loss oss kunde vi mötas igen.

Våra olika sätt att göra får finnas utan att irritera.
   Våra olika sätt att ladda batterierna får tillgodoses utan att störa och störas av den andra.
   Vi får börja om på nytt.
 
Vi får uppvakta varandra.
   Vi får längta efter varandra.
   Vi får älska varandra.

Vad som händer sen vet vi inte.
   Men också det är en befrielse.
   Nu räcker för nu.

Kristallborgen

"På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’ Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund.  Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund.  Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand.  Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade och raset blev stort.” När Jesus hade avslutat detta tal var folket överväldigat av hans undervisning, för han undervisade med makt och inte som deras skriftlärda. (Matt 7:22-29)

I helgen hade jag ett dop och när det var dags för själva dophandlingen så gjorde jag som jag brukar och sa att alla barn kunde komma fram så de kunde titta lite närmare. 
   När jag döpt klart gick de och satte sig. 
   Alla utom en pojke som stod kvar vid mig och frågade allvarligt ”Var är Jesus?”. 
   Jag sa att jag tänker att han är överallt och så började han titta sig omkring i kyrkan och så sa han att ”Jag ser honom inte!”. 
   Vi tittade runt i kyrkan och på altaret hittade vi honom på ett krucifix, men så sa jag att där är han ju inte kvar, på korset. 

Pojken gick och satte sig och så sa jag högt till alla att jag fick en så spännande fråga ”Var är Jesus?”.
   Och så kunde jag så väldigt passande visa på Kristusljuset vi hade mitt i gången, som jag tände dopljuset på och jag kunde säga att vi gör det för att påminna oss om Jesus som sa ”Jag är världens ljus, den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus”.
   Abstrakt och svårt att förstå sig på för ett barn, men också kanske för en vuxen. 

Teresa av Ávila är ett helgon som levde på 1500-talet i Spanien. 
   Hon hade en vision av själen som en vacker kristallborg med sju olika boningar. 
   I de olika rummen i de olika boningarna kan vi möta oss själva, vår själ och vår ande och förbereda oss för mötet med Gud och vår egen gudomlighet. 
   Genom att vandra genom de olika boningarna och besöka de olika rummen, kan vi få mer och mer kunskap om vår själ och bygga oss en ännu fastare borg inom oss. 

För precis som Jesus försökte få människorna att förstå att de inte stod vidare stadigt när de var så beroende av bekräftelsen och ville bli belönade för sina goda handlingar, ville Teresa också få människor att förstå att det inte är det yttre, jordiska självet som är vår djupaste identitet. 
   Det är istället det inre gudomliga självet som är vårt sanna jag och det är den insikten som transformerade den jordiske Jesus till den evige Kristus. 
   Men för att själva komma dit behöver vi både utforska vår inre borg och se till att vi grundar oss i den så vi står stadiga i den. 

(Bösmöllan, där vi hade glädjen att få fira gudstjänst i helgen!)

Men vi ska inte heller gömma oss i den och vända oss bort från världen. 
   Det handlar om att leva mitt i världen, mitt i det här jordiska livet, men med en medvetenhet om att både livet och vi själva är så mycket större än det vi kan se med våra ögon. 
   
I kyrkan hittade vi Jesus i krucifixet på altaret. 
   Där kunde vi se hans ansikte och hans kropp, en avbildning av den historiske Jesus. 
   Men vi kan inte stanna där. 
   Vi behöver titta vidare mot Kristusljuset! 
   
Mot den mer abstrakta dimensionen som kan ge oss en aning om att det ljuset också lyser inom oss. 
   Genom oss. 
   Och ju mer vi börjar identifiera oss med det ljuset, desto mer kan det få ta plats, genom oss, i den här världen.