Och jag vet inte hur det är med er, men jag tror att jag befinner mig mitt i de där småbarnsåren när man går runt och känner sig ouppskattad mest hela tiden.
Hur mycket man än gör, så har man en missnöjd 2-åring där hemma som just idag inte ville ha varken äpplena, bananerna eller apelsinerna man köpt, utan vindruvor.
Och som knappast noterar att man städat hans rum, tvättat hans kläder eller sett till att han har flera par vantar för när ett par blivit blöta.
Och de här åren och den här tiden på året gör ju inte under för en kärleksrelation heller.
När den ena inte är sjuk är den andra det och sen ska det vabbas och så är det jobb och så måste det handlas och så ska nån på konferens och, ja, sen inser man att det var bra länge sen man riktigt sågs.
Dessutom tycker man att man gör en massa saker som den andra borde uppskatta, medan det tyvärr inte alls är vad den andra personen verkligen behöver och så slutar det med att båda parter går omkring och känner sig oälskade.
Och mest kanske det känns som om man är just osedd.
Vi söker så ofta bekräftelse.
Men ofta är det en bekräftelse som inte kan fylla våra längtande hålrum.
För även om vi skulle få höra att vi är duktiga och fina och världens bästa mamma, så räcker det ju aldrig.
För det är en bekräftelse som bara hamnar på ytan även om den kan träffa oss rätt i hjärtat.
Och vi behöver få höra det om och om och om igen för att fortsätta tro på det.
Vi är inte vad vi gör, vi är de vi är.
Vi som människor har ett jättebehov av att känna oss bekräftade och sedda, men för de vi är.
Och när vi verkligen blir sedda för de vi är, så är det en bekräftelse som går på djupet, som stannar kvar.
Och det kan snarare än att sättas i ord, ske genom en blick, genom en beröring, genom en delad känsla, genom ett gemensamt varande.
Men framförallt så tror jag att vi behöver sluta söka bekräftelsen utanför oss och börja hitta sätt att grunda oss i den i oss själva.
Hitta den där vetskapen om att vi är älskade och perfekta precis som vi är.
Vi har alla våra olika liv att leva.
Våra olika vägar att gå.
Ibland korsas våra vägar och vi blir medvandrare i varandras liv.
Ibland innebär någons väg att den personen blir en ”tjänare” till någon annan.
Ibland blir det tvärt om.
Och man kan kanske bli lite provocerad när man läser dagens evangelietext.
Kan man inte ens vara lite trevliga mot varandra och tacka?
Men det är nog inte poängen i texten.
Poängen är inte att man inte ska få ett tack.
Det är klart man kan vara trevliga och tacka varandra.
Men poängen är att det inte är därför man gör det.
Eller borde göra det.
Det är inte så vi borde leva våra liv.
När vi är grundade i oss själva, så kan vi göra så mycket gott för andra utan att göra det för tackets skull.
Och vi kan sluta att tycka att andra människor är skyldig oss en massa.
Vi kan sluta bygga vår lycka på vad andra gör eller inte gör för oss.
För det gör livet och vår lycka så himla instabil.
Jag ser ju inte till att mitt barn har torra vantar för att jag vill att han ska tycka att jag är snäll.
Jag gör det ju för att jag inte vill att han ska frysa.
Jag tar hand om mitt barn för att jag älskar honom och vill att han ska må bra.
Och jag behöver ju inte att han tackar mig för det hela tiden.
Allt jag vill är ju att han ska få vara den han är, att jag får mysa med honom ibland, att jag får följa honom genom livet.
Och ofta inser jag ju att det viktigaste jag kan göra i min relation är att bara dyka upp och se till att vi får titta varandra djupt i ögonen och lyssna och känna in varandra en stund.
När jag stannar upp och är, inte bara gör, först då kan jag både känna in vad jag behöver och mår bra av och möta en annan människa där på djupet.
Och då kan jag nog vara långt mycket mer än en oduglig kärlekens tjänare, då kan jag flöda över.
