Jag har läst många artiklar och krönikor om #metoo.Verkligen tänkt att det är en revolution som pågår.
Så många kvinnor som ställer sig upp och berättar.
Delar.
Som jag så klokt läste det någonstans, fördelar om skammen.
Jag tänkte tidigt att visst har jag själv upplevt det.
Tafsandet, kommentarerna, övertrampen.
Främmande händer på fel ställen eller olämpliga ord från bekanta.
Kollegor som gått över gränsen och dejter som inte varit så lyhörda.
När så #vardeljus drog igång, med berättelser från Svenska kyrkan, kunde jag också erinra mig situationer.Hur en äldre gift prästkollega försökte kyssa mig.
Hur en begravningsentreprenör ofta drog sexistiska vitsar "Då är du en sån där prostata!".
Alla kommentarer om ens utseende när man är i tjänst.
Och så vidare.
Och det är ju de lätta exemplen.Där jag själv inte känner någon skam och skulden lätt kan läggas på rätt sida.
Oavsett om de själva skulle se den eller inte.
Jag ser den i alla fall.
Men sen började jag minnas annat.
Och värre är det med de exempel där jag själv på något sätt varit delaktig i något.
Där jag tidigare i relationer upplevt något kränkande.
Där jag, när nu någon annan för första gången kallar det övergrepp, blir helt tung i hela kroppen.
När jag ser med andra glasögon.
Och min kropp svarar an.
Det är först då jag verkligen förstår hur mekanismerna fungerar.Skam- och skuldbeläggandet av offret.
Ansvaret som ska tas för hur förövarens liv skulle kunna bli förstört om det kom fram.
Det egna ifrågasättandet, jag kanske minns fel, jag borde sagt ifrån.
Komplexiteten när det är någon man faktiskt tycker bra om på andra sätt.
Jag blir tung i kroppen och helt matt.
Försöker vara varsam med mig själv.
Lyssna in vad som händer där inne.
Ge det lite tid.
Smälta.
