"Han har i alla fall dina ögon!"
"Han är otroligt lik sin storebror!"
"Jag gillar inte sånt, han är lik sig själv. Han är Linus!" sa min pappa.
Jag antar att det är något biologiskt.Att söka likheter.
När han föddes var han väldigt lik sin pappa.
Och det känns ju logiskt när moderskapet ju är självklart när bebisen kommer ut ur min kropp.
Medan faderskapet liksom måste bevisas.
Han ligger och sover bredvid mig i soffan.
Jag äter chips väldigt tyst och har TVn på i bakgrunden, nästan utan volym för att inte väcka honom.
När jag tittar på honom, ser jag inte mig själv eller hans pappa.
Jag ser bara Linus!
Och jag är så nyfiken på vem han är.
Han verkar ha upptäckt det här med skuggor.Han har alltid varit väldigt intresserad av ljus, men nu kan jag hitta honom stirrandes på sin skugga.
Och så gungar han på huvudet, så den rör sig.
Eller viftar på några fingrar.
Jag undrar om han förstår än att den är en del av honom, fast ändå inte.
Tids nog kommer han ju upptäcka sina egna skuggsidor också!
Jag har på senare tid läst och sett ett antal inslag om vad som formar en människa.Man har undersökt vad som är arv och vad som är miljö.
Självklart påverkas vi av både ock.
Men jag tycker mig ana en trend där arv betyder bra så mycket mer än miljö för en människas utveckling.
Kanske främst vad som finns anlag för och vad som sen kan triggas igång i olika miljöer.
Men jag tror att det finns något utöver arv och miljö också.
Jag tror vi alla har en unik själ som liksom går bortom det där.
Som ligger på en annan frekvens än våra fysiska celler.
Hur det fungerar vet jag inte riktigt.
Jag tror det övergår mitt förstånd.
Men likväl tror jag.
Att det finns något i Linus som inte är från mig eller hans pappa.
Något som liksom slank in i honom någon gång innan han föddes.Något som kommer slinka ut när han dör och som kommer leva vidare även sen, i all evighet.
Det tror jag.
Jag brukar ofta sjunga för Linus.
En favorit kommer från Djungelboken.
"Jag vill ju va som du-u-u,
jag vill se ut som du,
gå som du, du-u-u.
Det vill jag nu-u-u,
ett djur som ja-a-ag.
Det lär sig bra,
bli en människa-a-a."
Den har bara kommit, men nu undrar jag om jag inte behöver byta sång.
För jag vill inte att han ska vilja vara som någon annan.
Jag vill att han ska vara Linus och bara Linus.
Känna att han är perfekt precis som han är.
Just för att han är Linus!
