Jag började för många år sen tro att jag skulle få ett barn, en pojke.
När Peter och jag pratade om att eventuellt få barn, så var vi överens om att ett barn var ganska lagom.
Peter har två barn sen tidigare, som visserligen nu är unga vuxna.
Men ändå ett par syskon till vårt barn, så han skulle ju inte bli helt ensam.
Sen hade vi en tanke om att ett barn är ganska behändigt.
Att med ett barn är det fortfarande lätt att resa.
Ett barn kan en vuxen ta hand om medan den andra sysslar med annat.
Ja, lite så tänkte vi.
Sen fick vi vår pojke för drygt tre månader sen.
Och för ungefär en månad sen började jag tänka på att få ett till barn.
Jag tog med mig mina tankar till min terapeut och sa att jag är fullt medveten om att det kan vara så att det bara är hormoner.
Att jag inte vet vad som är vad.
Vill jag verkligen ha ett till barn, eller bombarderas jag med tankarna på grund av hormonobalans?
För jag förstår det inte själv.
Jag var så övertygad om att det var nog med ett.
Och nu tänker jag att det är bra med ett syskon, så att de har varandra.
Att de har en gemensam uppväxt att förhålla sig till.
Att det kanske är så att två barn inte alltid tar mer tid, utan ibland mindre, för att de kan leka med varandra.
Jag funderade över om en kan amma två samtidigt, så jag googlade det.
Och visst kan en det.
Det bildas till och med kolostrum till den nya bebisen och risken är väl kanske möjligtvis att den ammande äldre, tycker att det smakar konstigt.
Jag tänkte att det nog är bra att inte vänta för länge med nästa, eftersom jag nu fyller 41.
Och blir det då för nära mellan barnen?
Är det ojuste mot Linus att skaffa ett syskon när han är så liten?
En vän påpekade att det kanske är mer ojuste mot mig, att jag är den som kommer missa Linus bebistid för att jag har en ny bebis att ta hand om.
Jag har undrat om en orsak till att jag vill ha en till, är att jag njöt så av att vara gravid och att jag skulle vilja föda mer naturligt den här gången.
Att jag nu vet att jag klarar av smärtan och skulle känna mig väldigt bekväm med att hyra in en doula, en barnmorska och en förlossningspool och föda hemma.
Jag tänker att jag upplevt det så avlägset att vara mamma.
Att det varit så främmande från den jag varit i 40 år, så steget från inget barn till ett barn är så mycket större än från ett barn till flera.
För nu vet jag vad det är att vara mamma.
Och jag vet att jag trivs bra med det.
Väldigt bra till och med.
Men sen inser jag ju också att jag fått ett fantastiskt enkelt barn.
Som mest är glad.
Som visserligen äter lite då och då på natten, men som sen sover gott och aldrig skriker eller behöver vyssjas till sömns.
Och jag inser att en till inte alls behöver vara likadan.
På samma sätt som att en till graviditet inte behöver vara lika behaglig.
Foglossningen som varit helt överkomlig, kan ju bli värre, och besvärligare med ett litet barn som samtidigt vill bli buren.
Förmodligen kommer jag inte gå ner 7 kilo till av att vara gravid en andra gång.
Kanske blir jag mer illamående.
Sen finns det en del av mig som ser vad det innebär att bli mamma på ett annat existentiellt plan.
Som ser de större dragen i livet.
Som ser det stora i att få föda fram en ny människa och följa hen genom livet.
Och kanske är det framförallt den som bara ser hur livet skulle kunna bli ännu större med ytterligare ett liv att följa.
Som kan känna hur hjärtat skulle kunna få växa sig ännu lite större.
Om det blir ett till eller inte har jag ingen aning.
Jag vet fortfarande inte vad jag egentligen vill.
Men jag vet att jag är otroligt tacksam över Linus och att han är fullt tillräcklig för att hålla mig lycklig resten av mitt liv.
