Så närmar jag mig åter igen en valsituation.Jag börjar lära mig hur jag ska tyda signalerna.
De alternativ det finns energi kring, som jag känner engagemang för, är de jag ska välja.
Känns det dött ska jag inte gå dit.
Då vill varken Gud eller jag det.
Eller är det kanske samma sak.
Engagemang innebär inte alltid att det känns lätt, eller roligt, eller gott.Ibland känner jag motstånd, det är jobbigt, krävande, jag inser att jag kommer möta motstånd.
Men laddningen visar mig ändå att det är vägen framåt.
Jag vet inte än vart jag ska gå.Vilar i tomrummet återigen.
Nu har kroppen också tvingat mig till vila med en förkylning som aldrig verkar vilja gå över.
Kanske att jag måste samla kraft inför det som ska komma.
Funderar över prioriteringar i livet.Att bryta mot mönster, normer och tabun.
Inte ta de enkla vägarna.
Tro att det finns viktigare vägar.
Funderar också över att ha glädjen som vägvisare.Påminns i min grupp för själen om att det handlar om att "Jag får ta mig själv på allvar!" och "Vi gör det så lekfullt!".
Allvaret och leken.
Den seriösa glädjen.
Vem bestämde att seriöst är kostymer och stillsamt och välordnat?Vilka är vi som upprätthåller det vi förmodligen inte ens funderar över?
Ja, det är ju vi allihop.
Men när kom vi överens om det?
Jag minns inte.
Men jag börjar minnas något annat, som fanns där innan.
Jag längtar efter att vandra igen.Att släppa taget och falla in i Gud igen.
Att fälla ut vingarna och flyga.
