Men så har jag fått jobb och jag ska börja i en ny församling i början av januari. Sannerligen ett nytt äventyr. Och då kände jag att det kanske är nog med nytt framför mig just nu.
Och så kände jag att jag kanske snarare behöver göra något som liksom får vara ett fint avsked till året som varit, i tacksamhet över allt spännande jag varit med om och allt jag lärt mig om mig själv. Så jag bestämde mig för en tredje Camino. För att liksom sätta punkt. Closure.
Inte hela vägen från Saint Jean Pied de Port den här gången, utan från Ponferrada med ca 200 km kvar till Santiago de Compostela. Det är planen i alla fall.
På onsdag flyger jag till Bilbao, men som alltid så börjar vandringen redan när man bestämmer sig. Något stillar sig i mitt inre, jag får ett skarpare fokus. Det finns en bubblande och sprittande förväntan.
Det kommer vara lite kallare, förmodligen också lite blötare. Vintersäsongen räknas först från slutet av december, så förhoppningsvis slipper jag snöstormar.
Under min gran (ja, jag vet att jag är tidig), står en julklapp till mig själv. Ett par nya kängor. De förra blev jag ju aldrig kompis med och tänk om jag den här gången skulle kunna vandra utan att få en massa blåsor. Tanken svindlar.
I toppen av granen sitter det inte någon stjärna i år utan ett smycke i form av en silversked med texten "Lucky me I've got love". Ja, så är det. Mitt hjärta flödar över av tacksamhet och kärlek till och från livet.
